Arkiv

maj 2012

Besöker

Titta vad jag – i ett fullständigt osnuskigt ärende givetvis – hittade. Nu finns smurfarna som porrfilm! ÄNTLIGEN, right? Jag skulle kunna fråga mig själv om det finns någon som går igång på sådant, men det vore dumt. Det finns det garanterat.

Och det som är tragiskt är att det här är långt ifrån det konstigaste som existerar när det gäller porr.

Det blev kebab till middag.

På väg till stället där denna skulle inhandlas blev jag vittne till någonting underbart. Ett av vardagens små mirakel, skulle man kunna säga om man var sentimentalt lagd. Jag skulle precis ta i kebabställets kebabdörrs kebabhandtag, när jag såg ett par som stod en bit bort. Mannen stod på knä, och höll i kvinnans hand. Jag anade väl vad det handlade om, men visste inte säkert förrän han poppade questionen. ”Vill du gifta dig med mig?” stammade han fram. Jag hörde inte svaret, men gissar att det var positivt eftersom ringen åkte på ganska kvickt. Daniel Werner, killen med slutledningsförmåga.

Det som kändes lite märkligt var dock att allt detta ägde rum precis utanför arbetsförmedlingen. I USA friar man högst upp på ett berg, med utsikt över halva jordklotet. I Sverige, eller närmare bestämt Huddinge, friar man utanför den lokala arbetsförmedlingen. Hm. Så det är där det händer alltså. Om jag vill bli gift så får jag väl säga upp mig från mitt jobb, och börja hänga där.

De är hemska, de här mobilsäljarna som står och lurpassar på gatorna. Men vad som är ännu värre, är säljarna för Amnesty.

Det är inte första gången jag möter dem. Varenda gång så är de pushiga och allmänt odrägliga. I morse var vi alltså där igen. Jag var i centrum för att, i mitt miserabla skick, försöka handla lite mat. Säljaren såg mig, och rusade mot mig. ”Har du lust att prata om nånting viktigt?” ropade han trots att han stod alldeles intill mig. ”Nej” svarade jag kallt, och fortsatte att gå. ”Ha en trevlig dag nu!” hörde jag bakom mig. Det var dock inget trevligt i den tonen. Det vara bara syrligt. ”Detsamma” sade jag, om möjligt ännu syrligare.

Kan man inte undkomma dessa människor på något sätt? Finns det något NIX för möten öga mot öga? Måste jag köpa en t-shirt som det står ”ingen reklam tack” på?

(Och ja, jag vet att jag kommer till helvetet för att jag inte skänker bort pengar till varenda välgörande organisation som existerar.)

Ååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!

Jag vill också.

Härligt.

Jag är precis tillbaka från dagens lunch, som skulle bli köttbullar med kokt potatis, gräddsås och lingon. Men så blev det inte. Varför? På grund av ohyra.

Det var när jag precis hade satt i kortet och tryckt in min kod som jag såg hur det kröp fram en skalbagge, troligen en kackerlacka enligt mina wikipedia-skills, vid kortterminalen. Hela jag ryste, men svensk som jag var lät jag bli att ställa till med någon scen. Jag tog min mat, gick 50 meter bort, för att sedan ställa ner brickan och gå och köpa en meny på Burger King istället.

Tack gode gud för dessa pålitliga snabbmatskedjor.

Innan kommentarerna av mina andra appar börjar hagla in: Nej, den där Sleep Cycle Alarm-grejen fungerar inte.

Man stoppar ner telefonen under madrassen, och så är meningen att den ska registrera ens sömnrörelser. Sen vaknar jag ändå av mitt vanliga alarm, eftersom jag tydligen är helt unik i det faktum att jag inte har några sömnrörelser alls när jag sover.