Arkiv

april 2012

Besöker

Jag var och handlade för en stund sen. Lite nödproviant inför kvällen. Det är trots allt valborg, så då måste man stocka upp med läsk och snacks inför allt gråtrunkande åt det faktum att jag sitter ensam en sån här kväll.

När jag stod vid läskhyllan och precis hade förbannat butiken då de hade sexpack av allt utom just coca cola, så gick en man förbi. Han var lång och skäggig, och någonstans i min egen ålder. Jag mötte han blick varpå han försynt sa ”hej” innan han gick vidare. ”Tjo!” ropade jag. Det är inte direkt någon hälsningsfras jag brukar använda, men det här var speciella omständigheter.

Jag har nämligen inte den blekaste vem han var. Så om du läser detta, skäggmannen, så får du gärna friska upp mitt minne lite.

Jag har, som ni vet, börjat med Instagram. Instagramma, som ungdomarna kallar det. Jag är således en Instagrammer, och jättehäftig. Men! De goda nyheterna är att jag till följd av detta har börjat ta mängder med bilder, så det finns goda utsikter för att få se mer av mig och mitt liv i bildform.

Denna söndag har varit en typisk slappardag, och jag har varit en duktig pojke och dokumenterat allting.

Först vaknade jag klockan sisådär 10:30, av P3. Det var nån rysk techno på gång, och när det är det vet man ju alltid att dagen kommer att bli bra.

Det är för övrigt en helt autentisk gäspning ni ser på bilden. Så om någon skulle tro att jag gör mig till inför kameran så är det bara ont förtal. Jag fångar ögonblicket, men jag fabricerar ingenting!

Inom sekunder var Salahuddin där, och ville göra mig medveten om att han var hungrig. Detta gjorde han genom att stå på mitt bröst och jama. När han stod så nära att jag kände andedräkten varje gång han skrek så gick det inte längre att ignorera.

Efter att katten fått lite mat så intog han tvätt-position. Här kom jag på honom med att helt ogenerat slicka sig i skrevet, mitt på ljusa dagen. Han är lite rolig, den gossen. Om jag så bara ger honom en torrfodersbit stor som en lillfingernagel så måste han tvätta sig i typ en halvtimme. Jag anar att det är något kompulsivt beteende. Finns det rehab för sånt?

… Fast å andra sidan, man kanske inte ska laga något som inte är trasigt? Han kan ju sluta att tvätta sig överhuvudtaget, och bara sitta i soffan i nätbrynja och rapa. Fy fan.

Sen spelade jag tv-spel, närmare bestämt Xbox. Detta avnjöts med en kall cola.

Som en chef spelade jag, om någon undrade. AWW YEAH!

Tyvärr gick det åt en påse chips under spelandet, eftersom den låg för nära. Det är farligt, sånt där.

Men trots mättnaden av chips så fick jag laga mig lite middag, som en anständig karl. Pasta carbonara blev det, dels för att det var enklast och dels för att det var det enda som fanns i skafferiet.

Sen kom abstinensen. Colan var slut, och jag kände mig i princip som en man som befunnit sig i öknen i flera dagar. Jag var förlorad utan cola! ”Cola… Cola…” kravlade jag omkring och skrek, hest. Något i den stilen i alla fall. Därför bestämde jag mig helt enkelt att gå ut i natten och köpa lite sådan.

Som tur var så hade den lokala videobutiken öppet.

Håll i er nu… Jag hittade MER på burk! PÅ BURK! Herregud. Det kändes konstigt. Jag har aldrig i hela mitt liv druckit något på burk som inte haft kolsyra förut. Det kändes som jag gjorde något förbjudet. Lite snuskigt.

När MER-burken var slut så begav jag mig till duschen. Där duschade jag, förvånande nog!

Sen iklädde jag mig de ”nya” kalsongerna som jag fick av mormor i julklapp, men som råkat försvinna in bakom hallsoffan varpå jag hittade dem först häromdagen.

Extremt vackra! Ser ut som en lusekofta.

(Nu har jag för övrigt tagit steget att visa mig själv i underkläder på bloggen. Det finns ingen återvändo. Nästa steg är väl nakenbilder. Tragiskt.)

Och ja, här är jag nu. Bra va? Jag förstår bara inte varför jag får så extremt röda läppar på vissa bilder. Jag HAR INTE läppstift på mig, honestly!

Nåja. God natt på er, gott folk.

Jag har köpt en klockradio, så på sistone har jag spenderat morgnarna och kvällarna med att vakna respektive somna till P3. Detta är nog det mest spännande som hänt i mitt liv på länge, och jag är nästan barnsligt glad över det. Det är ungefär som när jag var arbetslös och hade så lite att göra att jag blev uppspelt av att köpa en ny tandborste. Lite så är det.

Apropå det här med radio kom jag att tänka på ett gammalt minne som man borde ha lyckats förtränga vid det här laget. Men uppenbarligen inte. Och det var en liten händelse som utspelade sig när jag var en sisådär 7-8 år och sov i samma säng som mamma. Det är för övrigt nu som alla läsare äcklat låter mig veta att det inte är normalt att sova i samma säng som sin mor när man är så gammal. Men vadå, ni känner henne inte som jag gör! Ni är bara avundsjuka!!!

Vi brukade i alla fall lyssna på radio när vi skulle sova, ofta P1 då deras debattprogram vid nattkröken var enklast att somna till. Just den här kvällen var det dock något annat i etern, nämligen någon slags erotisk poesikväll. Varken jag eller mamma hade lagt märke till kvällens tema, utan det var först när programledaren började läsa upp en väldigt ingående erotisk novell som det började bli konstig stämning i sängen.

”… Det kändes som att hela ryggraden sprutade ut ur snoppen”, läste han medan våra klarvakna och mycket obekväma ögon förmodligen lyste där i mörkret. Efter det körde vi, i tyst överenskommelse, alltid P2 om kvällarna. Där spelades det bara klassisk – och högst osnuskig – musik.

Usch, med den där titeln låter det ju som att jag blev våldtagen av ett gäng rövare, eller något i den stilen. Riktigt så illa var det väl inte, men nästan.

Igår låg jag i sängen och tänkte på sånt där som man bara börjar tänka på när man ska försöka sova men det inte riktigt går. Och då kom jag på att jag inte har skrivit nånting om hur ångesten, kräkfobin och allt det där startade. Jag vet inte varför det har blivit så, jag är ju inte sen att lämna ut generande information om mig själv annars. Jag kanske ville förtränga alltihop. Nåväl.

Jag har alltid varit lite smårädd för att kräkas, och se andra göra det. Det följer med ända från barnsben tror jag; mamma är likadan. Så till följd av detta har jag inte kräkts så mycket, förutom Dublinresan så har jag nog inte spytt på… 15 år? Jag hade dock inga riktiga problem med rädslan förrän när jag skulle åka till Sydafrika, för ungefär ett och ett halvt år sen.

I November 2010 åkte nämligen jag och min morbror för att hälsa på min mamma där hon för tillfället bor, i just Sydafrika. För er oinvigda i min ego-krets så bor alltså min mamma där eftersom hennes mans jobb kräver det, och de kommer att flytta hem om ungefär ett år. Det skulle bli himla spännande; det längsta jag rest tidigare var till Thailand. Det här var nån gång runt år 2000, och jag var mer intresserad av att köpa billiga piratkopior på tv-spel än att besöka tempel och sevärdheter och annat vuxet. Så, andra dagen megashoppade jag upp alla mina pengar, och sen låg jag mest på hotellrummet och ägnade mig åt mental onani medan jag tittade på spelens omslag.

Men, nog om Thailand. Jag åkte till Sydafrika, och detta via ett flygbolag som jag inte är helt nöjd med valet av. SAS? Nej. Lufthansa? Åh nej. Ryanair då?! Pah, I wish! ”Nämen vi tar Ethiopian Airlines vettja, de är säkert bra!” Jag förväntade mig ungefär att åka i ett skakigt propellerplan, eskorterad av gamla ryska MIGs för att inte bli beskjuten av kongolesiska luftvärnskanoner.

… Och det var tamejfan inte långt därifrån. Vi åkte i ett skakigt Boeing 737, vilket är ett ganska litet plan med bara sex säten i rad – det är inte kul att åka i ett sånt plan i 14 timmar. Inte kul någonstans. Så när jag kom fram hos mamma, efter att ha varit med om enorm turbulens och sett en 15-åring på andra sidan gången spy i en påse, så var jag ganska skärrad redan där. Och det satte väl tonen för hela resan. Jag kände mig stressad och kunde knappt få i mig nån mat, övertygad om att varenda liten club sandwich skulle göra mig matförgiftad. Jag pratade med Dorthe, som var min flickvän på den tiden, på MSN, och tårarna rann av hemlängtan redan första kvällen. Det var väl inte det att jag var ledsen, men allt kändes så konstigt. Vips hade jag förvandlats till världens känsligaste person.

Men det var inte förrän hemresan som det slog bakut på riktigt. De två veckor jag varit borta hade långsamt brutit ner det stackars psyke jag än gång hade haft, och nu fanns det bara spillror kvar. Men sätta mig på Ethiopian Airlines sunkiga 737, och åka hem, det var jag tvungen att göra om jag nu inte ville stanna i Sydafrika och försörja mig med att spela näsflöjt på nån pub. Inte så lockande, så jag klev på och påbörjade färden hem. Sargad av näringsbrist och ångest satt jag och bara önskade att det skulle vara över, medan planet förvandlade timmarna till vad som kändes som veckor.

Efter några timmars flygning mellanladnade vi i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. Vi lämnade aldrig flygplatsen, men maken till vidrigt ställe får man leta efter. Där fanns folk av alla möjliga nationaliteter, men den gemensamma nämnaren var att alla såg ut som smutsiga skurkar. Det kändes som att jag var på krogen i stjärnornas krig, på ett dåligt sätt. Det värsta packet från universums alla hörn hade samlats på ett och samma ställe, där de nu ölade och skrek. Själv låg jag på det kalla stengolvet i flygplatshallen och kände att mina dagar i stort sett var räknade. Jag skulle avlida där och då, och sedan skändas av afrikanska likplundrare.

Men  så blev det inte. Efter fyra timmars väntetid på stengolvet, följt av ytterligare tio timmars flyg där jag knappt var vid medvetande, så var jag hemma. Jag hade vid det här laget inte varit på toaletten på säkert ett dygn, och druckit ett halvt glas fanta på ungefär lika lång tid. Eftersom jag förmodligen var den som mådde sämst på hela Arlanda så var det såklart mina väskor som kom upp sist på rullbandet. Det är en sån där sak som alltid verkar stämma. När jag äntligen fått mina grejer så flydde jag mot hemmet per taxi där jag återupptog det jag sysslat med den senaste tiden – att försöka att inte kräkas, gråta eller flippa ur och börja vråla.

Det kändes som att jag hade varit förlorad i en annan värld i flera år. Jag öppnade ytterdörren, kramades med Dorthe som väntade där hemma, och konstaterade att jag klarat det.

På måndagen efter hemkomsten kunde jag inte förmå mig att gå till jobbet. Det gick inte. Jag stod med ytterkläderna på, famlade vid dörrhandtaget, och kände att det helt enkelt inte gick. Jag sjukskrev mig och skyllde på magproblem. Visserligen hade jag magproblem, men det var ju ångesten som var det primära hindret. Efter att ha varit hos min läkare fick jag en remiss till psykvården, en månads sjukskrivning, och ett gäng lyckopiller som, såhär med facit i hand, inte hjälpte ett enda dugg, men däremot förvandlade min penis till något som var lika sexuellt användbart som ett bokstöd. Tillfälligt alltså. Min penis är nu i fullt funktionsdugligt tillstånd sen jag slutade, om någon läsare skulle känna sig orolig.

Så började resan tillbaka till något slags psykiskt välmående. Jämför man med strokepatienter och de som varit med om riktiga trauman, så är ju inte mina problem ett dugg hemska. Men det har varit jobbigt ändå. Idag, efter att i princip ha haft någon form av ångest varenda dag i ett års tid, skulle jag vilja påstå att jag mår ganska bra. Till slut.