Arkiv

mars 2012

Besöker

Jag satt på toaletten på jobbet idag. När jag hade uträttat det jag behövde uträtta, samt pysslat lite med iPhonen (typ spelat Tiny Tower, surfat på obskyra saker, samt tagit poserbilder i olika vinklar), så lade jag den ifrån mig för att använda toalettpapper. Notera hur jag säger ”använda toalettpapper” istället för att ”torka mig”. Det låter lite mindre grafiskt på det viset.

Sen reste jag mig och drog upp byxorna. Och telefonen var borta. Jaha. Jag tittade mig omkring. Ingenting. Kände i fickorna. Icke.

Det visade sig att jag i min frånvaro av normala tankegångar hade placerat telefonen i mina byxor, vilandes någonstans vid skrevet (dock utanför kalsongerna) för att den inte skulle slitas mot stengolvet. Mycket riktigt hittades min kära iPhone efter lite grävande vid sömmen mellan mina ben.

Jag tror att jag ofrivilligt stalkade en pensionär idag.

Det var i matvaruaffären, och jag skulle precis bege mig från gräddfilen i affärens ena hörn, till chipsen i affärens andra hörn. Ungefär halvvägs närmade jag mig en farbror på en sisådär 70+, som såg härjad och allmänt paranoid ut. Han gick framför mig ett tag, och eftersom gångarna i affären är så smala de bara kan bli så blev det naturligt så att jag gick efter honom. Han tittade sig ängsligt om. Han började gå fortare. Jag följde efter, eftersom han av en slump skulle gå precis samma väg som jag.

När jag var efter honom i den tredje gången så stannade han upp, vände sig om, och såg ut ungefär som att han visste att hans sista stund var kommen. Hans ansiktsuttryck såg ut ungefär som ”Skriet”. Men jag bara gick förbi. Det hela kändes väldigt märkligt. Men nu börjar jag – om än ofrivilligt – bli riktigt badass.

Skrämma livet ur pensionärer
Bränna ner lador
Klä ut mig till ninja och utöva massmord

Så kom då dagen. Dagen som ingen trodde skulle vara här, typ, någonsin. Djävulen har fått prostatit av att sitta på sin iskalla tron i sitt förfrusna helvete. Ja, det är sant. Undertecknad skulle köpa nya skor.

Jag har haft mina skor i en sisådär tre-fyra år nu. Kanske mer. De har för länge sen upphört att kunna kallas ”skor” (åtminstone inom EU), eftersom de nu snarare är någon form av tyg/gummi-blandning med ett par skosnören instoppade lite här och var. Sulan ser ut som ett minfält. Nu har jag tröttnat på att slita sönder hälen på SAMTLIGA strumpor eftersom skornas bakre delar är söndertrasade, så igår skulle jag alltså bege mig ut och köpa nånting nytt. Ett par svarta, låga, Converse hade jag tänkt mig. Jag vill bara poängtera att det inte har något med märket att göra. Jag tycker de är snygga, och för min del är det bättre ju mindre av märket man ser. Folk skulle ju kunna tro att jag försökte vara ball.

Jag var i stan och letade runt bland alla butiker med lämpligt innehåll. Det visade sig ju bli betydligt svårare än jag trott, eftersom jag totalt saknar allt vad modekänsla heter. Jag har ungefär lika stor koll som Stig-Helmer, och att jag ska gå och köpa nya skor är ungefär som att en treåring ska skaffa sig en aktieportfölj.

Först gick jag till Intersport, och såg skorna jag ville ha. De stod under damavdelningen. ”Street Dam” stod det. Då blev jag osäker; jag kan inte gå och köpa tjejskor. Där går gränsen. Jag såg framför mig hur jag köpte skorna för att sedan bli totalt utskrattad. Hur alla viskade bakom min rygg; ”där är killen med tjejskor”. Hur alla i hela världen visste att just DEN modellen enbart var för tjejer. Hela världen utom jag.

Så det blev inget. Istället gick jag därifrån, och in på Stadium som låg precis bredvid. Jag tänkte väl att det bara var en engångsföreteelse. Men icke. Samma sak där; damavdelningen. Inte vågade jag fråga någon heller. När jag stod och betraktade skorna såg jag i ögonvrån hur en expedit närmade sig. Då började jag att låtsas titta på löparskor, för att inte väcka några misstankar. Jag är en sjuk människa.

Jag valde till slut att lägga det hela på is, och gick till en mindre affär efter jobbet idag. Jag frågade försynt om de hade skorna; jag nästan viskade ut ”Converse”. Jag kunde lika gärna varit en riksdagsledamot som frågat om de hade någon hästporr, ungefär så lät det.

Tjejen i kassan plockade fram skorna. ”Unisex” stod det på kartongen. Efter några minuter gick jag därifrån. Med nya skor. Nu är jag kanske coolast i stan.

Det är förvånansvärt hur mycket som kan gå fel när man ska göra något så enkelt som att slänga lite sopor. En liten plastpåse matrester och en större tygkasse med kartonger skulle jag gå iväg med, inget värre än så. Men i vanlig ordning lyckas det bli katastrof.

Jag försökte: Få ner en takeaway-kartong f.d kebabtallrik i plastpåsen.
Det som hände: Jag tryckte lite för hårt, för rätt som det var sprutade det ut en gejser av kebabsås över min skjorta.
Resultat: Jag blev arg.

Jag försökte: Öppna dörren till soprummet.
Det som hände: Nyckelkedjan (jag tycker det är smidigt, okej?!) hade fastnat som en snara runt nedre delen av rocken, och ju mer jag drog desto hårdare drogs den åt och blev således svårare att lossa med kartongkassen i andra handen.
Resultat: Jag blev arg.

Jag försökte: Kasta kartongerna så de landade högst upp på det berg av andra kartonger som befann sig i grovsoprummet.
Det som hände: De trillade ner. Tillsammans med det berg av andra kartonger som befann sig i grovsoprummet.
Resultat: Jag blev arg.

Jag försökte: Gå tillbaka till mitt hem.
Det som hände: Den nu tomma tygkassen var inte ordentligt ihopdragen, så denna vecklade ut sig till en enorm bromsskärm i motvinden.
Resultat: Jag blev arg.

Kan man inte få en assistent som gör sånt här?

Det händer ganska mycket på det lokala kebabstället, har jag märkt. Idag var jag där och skulle beställa. ”Kebabtallrik eh?” sa gubben innan jag hunnit säga något. Jag nickade skamset innan jag gick och satte mig.

Under tiden hamnade blicken på två barn, typ tre år styck. Det var inte så konstigt, eftersom ungarna sprang fram och tillbaka i restaurangen, fullkomligt sprängfyllda av energi. Allt till öronbedövande skrik och gap. Att inte någon av kebabgubbarna sa till går över mitt förstånd, och att inte föräldrarna gjorde det går över mitt förstånd ännu mer. Istället satt white trash-mamman och white trash-pappan där och bara tittade på.

Jag vände mig om och tittade på dem, med en så irriterad uppsyn jag kunde få till. De märkte mig inte, så jag får jobba lite på den. Till slut skulle de i alla fall gå, och då började white trash-pappan larva sig. ”Akta så ni inte får stanna hos den här killen” sa han, och pekade på mig. Barnen såg vettskrämda ut, och plötsligt hade jag förvandlats till 2000-talets pepparkakshus-häxa.

Han slutade inte heller. ”Vill du sitta barnvakt?” frågade han med ett flin. ”Nej” svarade jag, med en ton som så hundraprocentigt signalerade att jag äcklades av hans bråkiga skitungar. Han skrockade lite, och sen gick de.

Här sitter jag, med dunkande hjärta, och har precis tittat på spyvideor på Youtube. Alltså filmer där folk kräks.

Jag vet inte riktigt varför jag gör så. Det är av helt fri vilja; som någon sorts sjuk underhållning. Jag blir ju road av det hela, på nåt vis. Kanske av samma anledning som folk ser skräckfilmer.

Jag gick hos en terapeut förra året, angående min enorma kräkfobi. Jag berättade då detta, att jag ibland sitter hemma och glor på videor på folk som kräks, med hög puls och kisandes genom ena handen. Han bara skrattade, och hade aldrig varit med om något liknande. Det känns skönt att vara unik.