Arkiv

februari 2012

Besöker

Jag har köpt en ny TV, något som ger oerhörd ångest. Så är det ganska ofta med saker som kostar mycket pengar. Och detta i kombination med mitt prylnörderi orsakar såklart en hel del ångestproblematik. Men det är kanske något man får leva med.

I morse kom det i alla fall en stackars farbror från Posten, som hjälpte mig kånka upp åbäket till lägenheten. TVn är en ”helt vanlig” 46-tummare, men kartongen måste vara det största jag sett. Kartongen var så stor att den nu tar upp i princip hela min hall. Jag vet inte riktigt var jag ska göra av den eftersom jag vet att TVn kommer att gå sönder om jag slänger kartongen. Samma sekund jag stänger dörren till grovsoprummet så kommer TV-apparaten att börja koka där hemma.

Men det jag egentligen skulle skriva om var inte den nya televisionsmottagarapparaturen, utan den andra farbrorn som kom förbi medan Posten-farbrorn fortfarande stod i min dörröppning och ville att jag skulle signera leveransen. Farbror nummer två var tydligen fastighetsskötaren i föreningen, och som nu hade synpunkter på mitt sätt att leva.

Fastighetsskötaren: Du, öh… Du har inte funderat på att ta ner julbelysningen på balkongen?
Jag: Njaaae, vadå då?
Fastighetsskötaren: Nja, det är några som har pratat lite…
Jag: *försöker låta bli att nämna ”pensionärer” och ”inget liv” i samma mening* Jaså?
Fastighetsskötaren: Ja… Men du gör ju som du vill såklart, det var bara en tanke.
Jag: Ja. Nejmen jag har gärna kvar den, eftersom det fortfarande är mörkt om kvällarna.
Fastighetsskötaren: Okej.
Jag: … Jag kan släcka den om det stör folk?
Fastighetsskötaren: Näe gör som du vill.

Och som jag ville gjorde jag, släckte belysningen, men lät den sitta kvar. Aldrig i helvete att jag plockar ner den, efter allt arbete det tog (för min mamma) att montera det hela. Då kan pensionärerna själva klättra upp för stuprännan och riva bort de fejkade julgransbarren.

Efter en stund började jag att känna obehag. Jag kände mig kränkt av farbrorn i fråga. Det kändes som att jag var Homer Simpson, och han var Flanders som tyckte att jag klippte gräset för sällan. Vilket jävla sätt… Shut up, Flanders.

Hej alla barn! Eftersom jag har ont i huvudet ikväll, och det dessutom inte varit en frågestund på länge, så tycker jag helt sonika att vi har en sådan. Bra va?

Det måste ju finnas mängder med intima, privata, och rent obscena frågor ni vill ställa till er käre bloggidol. Right?

… Right? 🙁

Jag loggade in på Mötesplatsen.se (ja, jag har inget liv, är desperat, är patetisk, har aids osv) och såg att jag hade fått ett mail! I ett enormt adrenalinrus klickade jag mig fram till meddelandet, bara för att se att det var en bekräftelse på att min prenumeration är förnyad.

Skitliv.

Så har vi idag, efter att ha suttit som på nålar i flera timmar, fått veta att den nya prinsessans tilltalsnamn blir Estelle. Och ja, det är väl fint antar jag. Men alla känner inte så.

Herman Lindqvist, han RASAR. Så fort namnet tillkännagavs så blev han fullkomligt RASANDE. Kan nästan se det framför mig. Han reste sig hastigt från favoritfåtöljen, greppade tag i en bokhylla, och så skrek han ut sin frustration. Han slog sina nävar blodiga mot de olika bokryggarna. Kanske slog han ner några böcker på marken. Fullkomligt RASANDE.

Madeleine har också saker att ta itu med, uppger Aftonbladet. Men vad jag förstår är det ett ganska vanligt förekommande problem för unga kvinnor. Oftast har det med att man inte vågar slappna av ordentligt. Eller att partnern i fråga helt enkelt är sämst. Hoppas det ordnar sig i alla fall.

I natt drömde jag en märklig sak. Eller snarare ett gäng märkliga saker.

Jag var i studion för ett racingprogram, och satt i någon slags proffstyckar-panel där. Allting sändes live, och jag och två kändisar (vilka minns jag inte) satt och pimplade martini i en låtsas-bar, och slängde ur oss anekdoter.

I en reklampaus så visade de ”Biggest loser”, och hur hårt de körde med deltagarna. En kvinna kräktes, och det minns jag mycket väl. Det var en sån där långdragen spya i flera omgångar. Sen filmade de en get som gick baklänges och spydde. Jag tyckte det hela var obehagligt.

Snart var det i alla fall dags för racingmomentet. En svensk förare körde ihjäl sig medan vi satt där. Hela panelen blev chockad, men inom kort kom hans likdelar in i olika provrör. Programledaren, som stod bakom baren, berättade att vi nu skulle smaka på den avlidnes ringfinger. Så i provrören fanns alltså olika delear av hans f.d ringfinger, som vi skulle smaka på. Det var tydligen en delikatess, och nu hade vi ju vår chans att testa. ”Det smakar precis som lövbiff”, sa någon. Jag skar en liten liten bit och stoppade i mig, och tyckte mest att det smakade segt.

Sen minns jag inte så mycket mer av drömmen, förutom att jag och en kollega på mitt nuvarande jobb gick omkring och tokraggade på unga töser. Det var åtminstone tre stycken som ville idka köttsligt umgänge med mig.

Sen vaknade jag. Tårarna bara rann. Jag visste att inget någonsin skulle bli sig likt igen. Den här drömmen hade öppnat mina ögon, och nu fanns det ingen återvändo.

(Okej, det där sista lade jag till som extra effekt. Förutom att jag vaknade. Det gjorde jag ju. Annars hade jag inte kunnat skriva det här. Ju.)