Arkiv

januari 2012

Besöker

Och om ni alltså inte fattade det själva så har jag extrem bloggtorka just nu. EXTREM.

Liksom, hallå. Jag bloggade precis om att äta en semla. Vad kommer härnäst? ”Aa heeeei bloggen, ida’ har ja vart på staaan, å tyyyp… amen de va de, hihihihi” eller?

Vad tycker ni att jag ska blogga om? Vad vill ni veta om mig?

Idag var jag på posten, och var med om något som för evigt kommer att kallas ”Det stora Paketskickandet 2012” i historieböckerna. Jag hade nämligen hela fyra stora paket att skicka, eftersom jag sålt saker på Tradera.

Nägra sekunder efter att jag ställt mig först i kön så kommer det en farbror dit och skulle hämta ett paket. Snäll som jag är så lät jag honom gå före. Sedan började jag radda upp paketen, medan tjejen i kassan (inte den hemska enögda troglodyten som jag berättat om tidigare) började knappa in dem i datorn. Jag hade nått ”the point of no return”. När tjejen väl börjat knappa så gick det inte att avbryta, och alla andra kunder skulle vackert få vänta.

Snart började det – trots min tidigare goda gärning mot farbrorn – hopa sig människor bakom mig. Ett dämpat sorl började antydas. Irriterade röster, indiskreta suckar. Det var då jag tänkte vara lite fyndig, och det gick ju precis som det brukar.

Jag: Um… Finns det nåt skyddsprogram man kan ta?
Hon: *lutar sig fram och lägger pannan i veck* Vadå?
Jag: Ja, du vet… Nåt slags skydd. Skyddad identitet eller något.
Hon: Eh…?
Jag: Med tanke på dem bakom mig. De vill väl mörda mig nu.

Hon flinade lite, men jag såg på henne att hon inte fattade vad jag pratade om. För henne var jag bara en av den aldrig sinande strömmen kunder som kommer dit och pratar strunt.

Ikväll har jag insett vilken ensamvarg jag egentligen är.

När jag träffar någon som verkar vara intresserad av mig så finns det ingen hejd på vilken underbar person jag är. Jag skrattar, skämtar, är rolig. Charmig. Oj så myspysig jag är. Kanske världens bäste potentiella pojkvän.

Men sen händer det som alltid händer. Livet kommer emellan på ett eller annat sätt. Jag inser att det intresse jag trodde fanns, det var bara någon slags hägring orsakad av hur gärna jag ville att det skulle vara sant. Och det är då jag förvandlas till en bitter ung man. Deprimerad. Tråkig. Allmänt hemsk.

Jag tänker inte utsätta folk för det något mer.

För några år sedan jobbade jag på en bredbandssupport för privatkunder. Själv jobbade jag mest med ärendehantering, inga inkommande samtal. Men en gång läste jag en logg från kundtjänsten, där de skrivit följande:

”För övrigt drar kund en rolig historia, vilken jag tyvärr inte lyckas inse poängen med. Enligt honom brukar han alltid dra roliga historier när han ringer in. Detta är hans sätt att visa uppskattning till oss här på supporten. Historien handlade om Mona Sahlin och en häst.”