Arkiv

oktober 2011

Besöker

Okej. Nu har det hänt en obehaglig sak här. Jag satt och lyssnade på musik i vanlig ordning, och så… Ja, jag vet inte hur jag ska säga det. Men nu gör jag det bara. Jag har insett att jag tycker att ABBA är himla bra. Betyder detta:

A) Att jag börjar bli gammal.

B) Att jag är fullständigt sinnessjuk. Vad är det för nummer till tidsbokningen på Beckomberga?

C) Detta är helt normalt. Snart kommer jag märka att jag börjar intressera mig för flickor, och får hår på märkliga ställen.

Vad säger ni?

Nu är jag ledsen, må ni tro. Efter att ha byggt lego hela lördagen och halva söndagen märkte jag till slut att det saknades två bitar.

Och ja, jag förstår att det är ett enormt intresse i folkhemmet, angående detta.

Häromdagen skulle jag ta en ny bild att ha på bloggen. Att ta bilder på mig är ett litet äventyr i sig. Vissa kan ta några bilder på måfå, så blir det bra. Med mig är det som att säga ordet ”hammare” hundra gånger efter varann. Till slut börjar man tvivla på att ordet ”hammare” ens existerar. Och så är det för mig; till slut tycker jag att alla bilder blir fula.

Hur jag än gjorde så blev det inte bra. I frustration tog jag av mig tröjan (det blev varmt av allt posande), och knäppte av en bild. Den blev… rätt okej faktiskt. Kanske mer än okej. Man kunde ju, om man kisade lite, nästan tro att jag såg ut som folk! Så den bilden bestämde jag mig för. Jag redigerade bort bakgrunden, och passade på att ladda upp den på en community jag ”hänger” på.

Det tog tre minuter. Sen fick jag svar av en tjej.

”Haha, du ser ut som en The Sims-figur på bilden du laddade upp.”

Ouch.

Jag fick ett telefonsamtal när jag stod på pendeln. Det var smockfullt av folk, så jag stod och svettades. I överrock och med handskar och allt lät jag alltså mina tankar vandra. Och tankarna de for precis som de ville, och ingen hade kunnat gissa sig till vad för slags tankar jag hade, och det var väl bra det.

Eh.

Jo! Just ja. Det ringde. I luren fanns ett bud från FedEx, som klockan 16.37 stod utanför min dörr och undrade om jag var hemma.

Han: Du är hemma eller?
Jag: Näe… Jag är hemma om ungefär en halvtimme.
Han: Så länge kan jag inte vänta.
Jag: Kan ni lämna paketet utanför min dörr då?
Han: Nej, vi behöver en underskrift. Är du hemma imorgon?
Jag: *börjar bli irriterad* Nä, jag har ett jobb… som vanligt folk.
Han: Okej. Men skriv en lapp med paketnumret på dörren…
Jag: *svettigare och mer irriterad* Alltså, jag har ingenting att skriva på. Jag står på pendeltåget.
Han: Okej. Men då kommer vi förbi imorgon, så får vi se om du är hemma.

Sen lade han på. Jag blir så förundrad. Varför levererar dessa företag alltid dagtid? Varför kan de aldrig ge en närmare tidpunkt? Tror de att HELA Sveriges befolkning är arbetslösa eller? Och för oss som inte är det; är det meningen att vi ska behöva ta ledigt en dag, bara för att ta emot ett satans paket?

Det finns dagar när man kommer in i ett sånt där ”flow”, där allt går som smort och man glider igenom dagen. Och så finns det mitt liv.

Dagens resa hem blev inte nådig mot mitt stackars blodtryck. Det började med att jag, när jag skulle av pendeln, undersökte möjligheten att byta låt på iPhonen samtidigt som jag höll i mina två handskar med samma hand. Detta, möjligen i samband med tågets skakande, slutade i att jag råkade höja volymen maximalt. Grattis trumhinnor och grattis medresenärer som hoppade högt.

Sen svängde jag förbi den lokala… den lokala… okej, den lokala turkshopen (jag har aldrig påstått att jag är politiskt korrekt). Där skulle jag inhandla två burkar läsk att ha till senare. Jag har också märkt att de säljer såna där ”hot snacks”. Såna man annars bara äter på bio, ni vet. Fast med den väsentliga skillnaden att dessa har legat veckor i sträck, och förvandlats till riktiga bakteriebomber. Så jag ropade såklart in en liten ask sådana.

När jag skulle betala så tryckte jag fel kod. Jag drog ur kortet och satte in det igen. Kortfel. Samma procedur. Kortfel. Kön bakom mig var nu uppe i fem personer, alla ivriga på att få komma hem. Till slut gick köpet igenom, och jag skulle packa ner mina varor. Det gick ju inte så bra, utan istället spillde jag ut ungefär 40% av snacksasken över disken.

”Tänk att precis allting ska gå åt helvete hela tiden” morrade jag högt, varpå några i kön fnissade till. Sen tog jag det som fanns kvar av mina inköp, och pep iväg.

Jag hann inte gå många meter innan nästa irritationsmoment var där. Det var en tant som gjorde något jag hatar så innerligt. Hon hade ingen som helst koll på personer bakom henne, och gick längsmed en vägg.  Från början var det en ganska bra bit mellan henne och väggen, och jag tänkte att jag kunde gå om henne genom att passera där. Detta gick inte, eftersom hon liksom gick diagonalt, så lagom tills jag var framme så var det omöjligt att ta sig förbi. Hon sneglade bakåt och skrattade nervöst när hon upptäckte det hela.  ”Ja, FAAN vad roligt!” ropade jag, passerade henne från andra hållet, och fortsatte hemåt med raska steg.

Varning för Daniel. Han är folkilsken.

Jag blev nästan lite ledsen idag.

Det var på pendeltåget hem. Jag hade precis klivit på, och gått och satt mig vid ett fönster för att detaljstudera hur träd ser ut när de passerar i 120 km/h. Efter en stund tittade jag upp, och såg det enda här i livet som är vackert och hjärtskärande på samma gång. Ett ungt och mycket förälskat par, på sätet mitt emot. Tjejen hade blonda tillpiffade lockar, och sin hand på killens ena lår. De tittade på foton tillsammans, fnissade, och var sådär obehagligt nykära. Man kunde se hur hennes blick tydligt sade att det här var mannen i hennes liv. Han, och endast han, skulle få hålla om henne på kvällen. Stryka hennes hår. Och kanske, kanske varsamt föra in… ja, ni fattar.

Det tog inte många sekunder innan herr avund visade sitt anskrämliga ansikte.

Men å andra sidan… jag känner ju inte dem. De kanske har ett fruktansvärt förhållande, och just idag verkade de vara lyckliga eftersom de rökt braj hela morgonen. Annars kanske de mest spyr galla på varandra. Han kanske sitter i sina solkiga Y-frontskalsonger, och luktar Calzone och gamla hudavlagringar. Och hon kanske har konstant PMS, och pendlar mellan att vara sur och att vara ännu surare.

… Eller så har de världens mysigaste förhållande, byggt av kärlek och respekt. Där allt är rosa och fluffigt, och där ingenting känns svårt.