Arkiv

september 2011

Besöker

Ikväll har det varit tacoafton i Casa del Werner. Det innebär följande ingredienser:

  • Mjuka tortillabröd, storlek medium. Large är för stort och small är för smått. Logiskt.
  • Hårda skal, närmare bestämt ”mini taco tubs”, vilka – som även en vän kunde bekräfta – genererar minst spillratio. De stora tubsen orsakar mest spill, men även de vanliga tacoskalen lämnar en hel del på tröjan (speciellt i form av tacosås, som med dessa skal får en perfekt ränna att forsa fram i, för att slutligen landa där den gör mest skada). Men å andra sidan kan inte jag äta någonting i matväg utan att behöva tvätta efteråt, så det är väl en fråga om relativitet.
  • Köttfärs. Jag kör alltid ekologisk sådan. Förväntar mig applåder för detta.
  • Tacokrydda.
  • Salsasås. Jag brukar köra mild sådan. Mest för att jag tycker mild är godast, men också för att jag är en sån jävla mes till man.
  • Creme fraiche. Många brukar ju köra med gräddfil, men det ger en smått sur bismak, så creme fraiche gör jobbet så mycket bättre. Testa själva nästa gång! Tro mig, jag är en tacokonnässör av vida mått.
  • Gurka. Svensk. Stor. Styv.
  • Paprika. Idag lyxade jag till det med både gul och röd (grön fungerar bara i grytor och sånt), men annars räcker det med en färg.
  • Majs.

Oerhört gott. Mäktigt. Underbart.

Efter två mjuka bröd och inte mindre än sju hårda skal låg jag mest och kippade efter andan i soffan. Det är så det ska vara.

När jag var i affären och letade efter ovan nämnda ingredienser fick jag syn på en tjej. Hon delade ut smakprover på något slags frukostbröd, och log när jag gick förbi. ”Hej” mumlade jag så tyst att någon omöjligt kunde ha hört det. Jag hämtade creme fraichen som jag var på väg till, och funderade sedan över nästa drag. Snart stod jag vid hennes bord och smakade på brödet. Smakade väl inget speciellt. Hon hade stått där sen 11 i morse, sa hon. Det hade jag inget svar på.

Sen blev det som det alltid blir. Då menar jag alltid. Min hjärna låser sig totalt när jag inte vet hur jag ska bete mig. Det kom en familj och började äta gratisprover de också. Själv blev jag stående ganska handfallen, och låtsades tänka över om jag skulle köpa brödet eller inte. Det kändes som jag stod där i en halvtimme, fast det var nog bara någon minut. Sen insåg jag hur tramsigt allt var, och gick därifrån. Jag var ju trots allt inte intresserad av brödtjejen, utan det var mest leendet jag ville utforska.

För övrigt vill jag bara berätta att jag upptäckt en tidigare outforskad kärlek till ölkorv. Det trodde man inte, men det är förvånansvärt gott. Dock helt utan öl för min del, eftersom jag tycker öl smakar havre och gammal fot. Till en iskall läskedryck (som inte är coca cola eftersom jag försöker trappa ner); ja tack!

Freddy Kreuger, släng dig i väggen.

(Och ja, jag har bara kalsonger på bilden. Jag råkar tycka att det är skönt att klä av mig när jag kommer hem, okej?!)

Wow, nu har Expressen lyckats med ett riktigt pang-scoop! Katie Holmes nyser! Ja, det är sant! Hon NYSER. Precis som vanliga människor. Helt galet, och mitt liv kommer troligen aldrig mer att vara sig likt.

… Jag undrar om den som tagit bilden, den som köpt in den, och den som skrivit den rafflande artikeln är nöjda med sina liv. Och med sina journalistkarriärer. Jag undrar om de ens kan sova på nätterna.

 

Det fanns en gång i tiden då jag twittrade. Jag skrev spännande saker som att jag hade ont i magen och att jag var påväg hem från jobbet och att jag åt ris till middag. Ni vet, sånt där viktigt här i livet.

Men så insåg jag hur onödigt allting var, så jag slutade. Och för att göra en lång historia väldigt kort: nu har jag börjat twittra igen. Och denna gång försöker jag skriva lite mer bloggliknande saker (vilket jag hoppas är en bra sak). Men eftersom jag varit borta från twitterscenen så länge så har jag i princip inga som följer mig. Jag såg precis att min favoritbloggare (jag tänker inte säga vem, för då kommer ni bara börja läsa hans blogg istället för min!!!) hade över 1100 följare. Så man blev ju lite ledsen.

Nu behöver jag således er hjälp. Följ mig på twitter. Det kommer bli skoj. Det kommer bli som en oändlig kavalkad av den godaste mat och det bästa sex ni haft. Samtidigt.

Ursäkta för denna skamlösa reklam av mig själv och mitt twittrande. Men som ni förstår är det för allas vårt bästa.

… brittiska dokumentärer? Just nu är det ”barn som inte äter” på fyran och ”extrema bantningskurer” på femman, båda brittiska.

Är det något speciellt med Storbritannien, eftersom 95% av världens alla dokumentärer kommer just därifrån? Det är aldrig något djupt och svårsmält heller, utan bara saker i stil med ”män som tänder på blöjor” och ”hjälp, jag har för långa polisonger”.

Jag blir på riktigt irriterad på dessa tjocka brittiska hemmafruar som får tv-tid. Kan ingen komma och göra en dokumentär om mig? ”Hjälp, jag blir irriterad på tjocka brittiska hemmafruar”. Det kan bli en följetong!

Igår upptäckte jag att det faktiskt är exakt en månad kvar till undertecknad fyller 25 år. Fattar ni? Tjugofem år! Det är stort. Således kommer här den stora önskelistan, eftersom det – precis som allt annat jag skriver på den här bloggen – ligger i allmänhetens intresse:

1. Ett anständigt liv, där jag kan gå ut och äta en bit mat på restaurang eller åka iväg någonstans utan gå fullständigt sönder av ångest.

2. En flickvän, eller kanske snarare en fin människa som uppenbarar sig, där ömsesidigt intresse uppstår. Människan måste vara av kvinnligt kön, vara söt, ha bra humor, och tycka om tacos.

3. Att den här bloggen blir större än vad den är, eftersom mitt skrivande och det faktum att relativt många trots allt verkar gilla den, i allmänhet är det enda jag är stolt över i mitt liv… Förutom en sexuell grej, men den behöver vi inte ta upp nu.

4. Att den där äckliga Oreo-reklamen, där en vidrig liten tysk (han ser tysk ut) unge slickar på kakor och blir ”skrämd” av sin pedofilpappa, plockas bort från televisionen för all framtid. När ni ändå håller på kan ni också plocka bort reklamen för Proviva, där unge nummer ett målar på unge nummer tvås mage, och ännu en pedofilpappa kommer fram och ler på ett obehagligt sätt.

5. Och sen en sån liten… En sån liten… Ni vet, en sån liten som man… Eller ja, vad fan skulle jag ha den här uppe för? Nej, det får bli nåt av det andra.

Tacksam om ni kan ordna något av ovanstående. Men det är inget tvång.

Nu blir det snusk igen, för jag kom precis att tänka på en liten anekdot.

Året var någon gång under sent 90-tal, och jag och mina två vänner Oscar och Mattias gjorde ett arbete om svarta hål på NO:n (till er som tillhör den yngre generationen kan jag berätta att NO var vad man förr i världen kallade naturkunskap). Just den här dagen var det extra spännande, eftersom vi skulle få använda oss av Internet, och jobba i Datasalen. Det var fina grejer.

Så vi satte oss ned och sökte i den gamla trotjänaren Altavista (det var 90-talets google, barn). ”Svarta hål” skrev vi in, och fick såklart fram pornografi.

”Mörka djupa svarta manliga hål… Analsex! Knull i olika ställningar, bögträffar och mycket mera.”

Vi skrattade gott, och sökte vidare på annat håll. Själva frågeställningen är i det här fallet är dock följande: Varför har den här episoden påverkat mig så pass mycket att jag ORDAGRANT minns vad som stod? Det känns lite obehagligt (för att inte tala om att man kommer att hitta min blogg om man söker på ”analsex” från och med nu). Vem är jag egentligen?