Arkiv

juni 2011

Besöker

… i natt. Jag drömde att jag var med i Idol (musikprogrammet på TV4 alltså, för läsare som bott i en skokartong de senaste tio åren eller för framtida läsare som hittar den här bloggen år 2549). Problemet var bara att jag precis hade åkt ut. Det säger väl en del om mitt självförtroende.

Jag stod alltså i något rum och hade förlorar-intervju efter programmet, och det var där min dröm började. Inget glitter och glamour, inga hårresande ballader inför ett fullsatt Globen. Nej, sånt drömde jag inget om. Bara delen där jag redan blivit utröstad.

Efter intervjun fick jag åka hem. Det märkliga var att hela Idol hölls hemma i mitt barndomshem, så jag gick bara in på mitt rum.

Vem vill tolka den här drömmen?

Jag har gjort något fult. Något smutsigt. Jag har installerat World of Warcraft igen.

Plötsligt försvann allt hopp om något sorts socialt liv i en enda stor malström av dystert nörderi. Plötsligt satt jag i kalsonger och sköt demonbjörnar med pilbåge. Plötsligt åt jag kebab och lät resterna ligga på bordet medan jag maniskt fortsatte spela. Plötsligt satt jag klockan 02.09 och åt mikrad pasta carbonara, utan några som helst planer att vända tillbaka dygnet.

Okej, efter ett mail till kundtjänsten har mitt WOW-konto blivit upplåst. Åtminstone en sak att stryka från misären. Jag är fortfarande socialfobisk och ogift dock. Var mailar man om sånt?

Och eftersom jag nu anser mig ha en regelrätt 25-årskris så måste jag börja bete mig som någon som har det.

  • Skriva ett bittert blogginlägg om att den biologiska klockan tickar
  • Färga håret rött/grönt/blått
  • Pierca ögonbrynet
  • Tatuera in ”born to kill” över hela bröstet
  • Börja skejta i parken med de coola kidsen
  • Spruta in botox i både ansikte och stjärt
  • Skaffa tupé
  • Adoptera en taiwanesisk unge

Wow, nu har den kommit. 25-årskrisen. I all sin prakt och med brännande ångest… Eller jag vet inte. Men ikväll känns det verkligen påtagligt.

Som vanligt är det detta gissel till Facebook som orsakat det hela. Jag såg precis att min barndomskompis, som är lika gammal som jag, har gift sig! Han har fucking gift sig! Självklart unnar jag honom detta, och jag är glad för deras skull, men ibland slår det en verkligen att barndomens dagar är borta. Vi blev vänner bland de första dagarna på dagis, och hängde sen ihop i över tio år innan vi gled ifrån varann efter gymnasiet. My god. Jag bajsade på mig hemma hos honom när jag var sex år, och fick låna hans mjukisbyxor. Nu har samma kille varit tillsammans med sin tjej i ett gäng år, och häromveckan gifte de sig alltså.

Och vad har det blivit av mig? En neurotisk, ohälsosamt bitter ung man, som lider av social fobi och inte längre kan äta mat bland folk. Som är trött dygnet runt, bara blir fetare, och inte kan behålla en flickvän längre än ett halvår. Dessutom har mitt World of Warcraft-konto blivit hackat.

Sen finns det såklart olika sätt att se på det hela. Jag har ett riktigt bra jobb, stor bostadsrätt, pengar på banken och en ansenlig samling Star Wars-lego. Men ibland tröstar det föga.

Jag har semester hela denna vecka, men inte tusan fick man någon ro eller vila i morse för det. Nej, istället skulle det komma en jeppe och stamrensa. Det är bara ett finare ord för att rensa avloppen, men jag kan ge mig tusan att det står ”stamsanitetstekniker” på hans visitkort.

Jag vaknade strax efter åtta då jag fått ett SMS av min chef som undrade var jag var. Det är tredje gången en kollega kontaktar mig och undrar var jag är, av tre möjliga gånger jag varit ledig. Men jag gillar dem ändå. Hur som helst; jag funderade lite på när jag skulle få besöket. Informationen jag hade fått sade mellan 8.00 och 15.30. Så det var ett fönster på i princip hela dagen. Jag visste att de skulle komma tidigast 15.00 om jag gick upp, och senast 9.00 om jag somnade om.

Jag somnade om, och 08.26 väcktes jag av ett våldsamt ringande på dörren. Jag kastade mig yrvaket upp, slängde på mig ett par jeans och en skjorta. Sen gick jag och öppnade, med skjortan knäppt brännvin och med gylfen öppen. ”Här skulle det stamrensas!” hojtade figuren utanför, och inom sekunder var det slangar över hela golvet. ”Sluuuuuuuuuuuuuuuuuuurk” lät det från under diskbänken i köket, och sen var det klart.

Sedan gick han till toaletten, och där var det inte lika roligt. ”Har du en påse?!” skrek han, och jag hämtade första bästa Coop-kasse och gick in i badrummet. Där stod han på knä vid golvbrunnen under badkaret, och meddelade att han hade ”hittat lite jox”. Sen drog han upp något som såg ut som en stor svart strumpa, och lade i kassen. Ja, inte fan har jag spolat ner en strumpa. Däremot tror jag att strumpan faktiskt bestod av mänskligt hår, men det är något jag helst inte vill tänka på. Jag har bott här i tre år, och det var eoner sedan någon rensade avloppen sist. Så egentligen är jag nog tämligen oskyldig till håret. Men varför får man ändå så dåligt samvete när sånt här händer? Det kändes som att jag gjort något direkt olagligt, och jag bara väntade på att han skulle meddela att jag aldrig mer får raka pungen i duschen.

Sen rensade han vidare med slangen, och tryckte på nån knapp så det började surra ute i skåpbilen på gården. Jag övervägde att fråga om han kör med TV-shops avloppsrensare (ni vet, den där slangen man kopplar till kranen, och som gör det ”soperent i kröken, som man säger på gôttebosska”). Men han såg så irriterad ut där han satt, så jag lät bli.

Snart var han klar, tackade för sig, och försvann ur min lägenhet och mitt liv. Det har varit en märklig måndagsmorgon.

Idag var det fest för alla oss teknikermänniskor på jobbet. Ett sjuttiotal kundhärdade kämpar som nu skulle inmundiga Bacchi brygder, och förtära Bacchi… eh… hamburgare. Själv tog jag ingen burgare utan gick mest runt och snyltade chips från olika fat, men däremot drack jag faktiskt alkohol kvällen till ära. Ja, det är sanning! Jag brukar dricka mig berusad en eller ett par gånger om året, eftersom:

  1. Jag tycker det är tråkigt att vara full.
  2. Jag tycker det är tråkigt när andra är fulla.
  3. Jag tycker inte alkohol smakar gott.

Nummer tre på listan är dock sanning med modifikation, eftersom det finns en dryck jag faktiskt tycker är god. Och då menar jag inte fjortis-god ála ”azzå ja tycker faktisst ren vodka explorer e asgo!!” utan faktiskt välsmakande på riktigt. Och denna dryck är Smirnoff Ice, som ikväll fanns att beställa. Så det gjorde jag.

Efter en och en halv var jag småpackad. Då drack jag en och en halv till, och sen var det high life på riktigt. Jag kände mig ungefär som Robert Aschberg, när han testar att köra rattfull, och snackar om att han känner sig ”huääh uurgh häää uuuh”. Så kände jag mig. Riktigt ”huääh uurgh häää uuuh”. Kanske en smula tragiskt att bli drängfull på tre smirnoff, men jag skyller på att jag bara käkat en macka på hela dagen. Så jag bestämde mig för att åka hem och sova ruset av mig. Och här är jag nu.

På vägen hem uppstod det dock lite problem. Nu kanske det är för mycket information om mina urineringsvanor, men det får ni ta.

Jag kissade precis innan jag begav mig hemåt. Exakt tjugo minuter senare kände jag hur det var dags igen. Men då var det för sent; det fanns ingen toalett att tillgå. Så jag satt på pendeln och kände mig obehagligt nära att kissa på mig. Tittade ut genom fönstret. En station av nio hade passerat. Detta skulle inte gå, det visste jag. Jag kunde se framför mig hur det hela skulle sluta med att jag skulle stå och pinka i ett hörn i pendeltågsvagnen, i nåt slags fylletöcken, och hur alla i närheten äcklat skulle röra sig därifrån.

Men jag lyckades låta bli, åtminstone i ett tag till. När jag hade kommit så långt som centralen, dvs ungefär halva resan, var det inte roligt längre. Jag satt och bokstavligen knep tag om penis med jämna mellanrum. Det såg ut som om jag hade svårartad klamydia, men jag brydde mig inte ens längre. Stockholm Södra passerade. Där kunde jag inte gå ut och pissa, toaletterna fanns vid spärrarna och det var för långt att gå. Lite strategi hade jag, trots fyllan. Årstaberg kom. För mycket folk. Älvsjö. Jag kunde se ljusningen någonstans bortom skvalpandet i öronen.

… Till slut var jag hemma. Jag sprang in i lägenheten, slet våldsamt av mig kläderna i farten, och lät sedan juicerna forsa ur min späda pojkkropp. I säkert en minut forsade de, och sedan föll jag utmattad ihop och bara gladdes åt att jag överlevt det hela.

Jag kan inte hantera alkohol, så är det bara.