Arkiv

maj 2011

Besöker

Mycket rolig episod i den lokala pressbyråaffären idag. Jag var där för att inhandla den numera dagliga dosen av ”tranbärstankar” och Wasa sandwich, eftersom jag har påbörjat mitt nya hälsosamma liv. In kommer en liten grabb, sisådär sex år, och vad jag antar är hans mamma, 30+.

Grabben kommer med en godispåse i handen, och beger sig genast mot glassboxen. ”KOLAGLASS!” utbrister han. Mamma säger nej. ”Jo, kolaglass!” säger pojken och öppnar locket på frysboxen. Mamman stänger den. ”KOLAGLASS!!!” skriker han så det ekar i affären. Fortfarande inget medhåll från hans mor. Då börjar pojken skrika och hoppa jämfota. Sen kör han sparken-kortet; något som är nytt för mig. ”DU FÅR SPARKEN!” skriker han, vilket får mig att fundera på om det är hans mamma överhuvudtaget, eller någon sorts lyx-nanny.

Mamman/lyx-nannyn går därifrån, varpå pojken grabbar tag i en kolaglass. Sen går han mot chipsen och vill ha sådana också. Där går gränsen, så det får han inte. Han lägger ifrån sig godispåsen och tar chips istället. Då är det OK. Sen beger hans sig mot utgången. Mamman protesterar och pekar på kassan, där jag och ett gäng andra människor står i kö. Pojken går emellan folket och ställer sig näst först i kön. Protester från hans mor igen. Till slut ställer hans sig sist i kön med sin kolaglass och sina chips.

Medan allt detta utspelar sig står jag bara och skrattar.

Vad är det för fel på er som anser att det är en svaghet att visa känslor? Att det är något negativt att utelämna sig till en annan människa? Att man hela tiden måste hålla garden uppe, redo att stöta bort folk som kommer en för nära inpå? Och framför allt, vad är det för fel på er som tycker att det är är en förlust att erkänna att man tycker om någon?

Vad har hänt er, som fått er att bli så?

Hej Match.com,

Jag har en fråga angående besökare som betalande medlem respektive gratismedlem på er fina sida.

För ett tag sedan skaffade jag mig två månaders medlemskap hos er, och har sedan dess sporadiskt besökt sidan. Det kan handla om varje dag till var fjärde dag, allt beroende på dagsform och längtan efter något som kan liknas vid ett kärleksliv.

En sak förbryllar mig dock lite. Under mina två månader som betalande medlem så har jag haft ca 1-3 besökare om dagen. Något fler om jag själv aktivt besökt andra profiler, då kanske maximalt det dubbla på en dag. Jag besökte senast sidan den 21/5, och hade då 2 nya besök. Inga mail. Då var jag fortfarande betalande medlem.

Idag när jag besöker sidan ser jag att mitt medlemskap gått ut, och nu har jag plötsligt 41 nya besökare. Jag kan givetvis inte se vilka dessa är eftersom bara betalande medlemmar kan se detta. På två dagar har jag alltså fått 41 besökare; något jag inte ens kommit upp i under mina två MÅNADER som betalande medlem. Innan jag blev medlem utspelade sig samma fenomen. Jag hade ett 20-tal besökare varje dag, men så fort jag blev medlem blev profilen lika välbesökt som Skansen en decemberdag.

Hur kommer detta sig? Ser ni medvetet till så att gratismedlemmar är mer synliga i sökningar i syfte att visa gratismedlemmarna hur många besök man får, och hur många man skulle kunna kontakta, om man vore betalande medlem? Eller är det kanske t.o.m så att ni mixtrar med besöksstatistiken? Kanske existerar inte dessa 41 personer överhuvudtaget?

Jag skulle uppskatta lite information om hur detta fungerar, eftersom det verkar vara mer än en slump. Jag har även hört samma sak från andra f.d medlemmar.

Jag kommer att publicera detta mail i sin helhet på min blogg, och givetvis även det svar ni ger mig.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Mvh
Daniel Werner
http://blogg.danielwerner.se

Sådär ja, då var det som om ingenting hade hänt. Så att säga.

En liten episod utspelade sig. Dorthe skulle komma kl 14.00, och då var tanken att jag skulle vara långt därifrån. En sisådär tjugo i började jag bege mig, och eftersom jag nu ändå skulle ut så passade jag på att slänga lite sopor. En kartong med Webhallen-emballage, papper och annat bråte i, som skulle till grovsoporna, och så en plastpåse med matrester och en krossad mugg i, som skulle till det vanliga soprummet. Och nej, jag krossade inte muggen för egen maskin, i ett raseri över att jag har för få läsare av bloggen, utan det var faktiskt diskmaskinen som råkade vara lite för våldsam.

Jag placerade plastpåsen ovanpå kartonglasset, och drog alltsammans som värsta bagladyn. När det hela skulle över tröskeln vid ytterdörren började påsen längst upp att kapsejsa. Jag kastade mig mot den, men för sent. KRAAAASCH lät det, och påsen var i backen, och på något sätt hade jag lyckats skära upp hela långfingret på kuppen. Jag antar att den trasiga koppen var inblandad. Blodet forsade. Nej, inte ”hypokondrisk-man-forsade”, utan det FORSADE verkligen.

”Aaaaaaaaj faan” skrek jag så det ekade i trapphuset, eftersom jag stod med halva kartongen utanför lägenheten och andra inuti. Mycket irriterad och stressad, och med blodet rinnande längs underarmen, sprang jag in igen, stängde ytterdörren så att inte Salahuddin mitt i allt skulle se sin chans att rymma, och letade efter någon form av plåster. Allt skedde under mängder av både svordomar och könsord.

Inom kort var plåstet på och jag var iväg. Efter att ha plockat upp muggskärvorna från hallen, släpat ut kartonger och påse via hissen och ut genom porten, låtit bli att mitt i ilskan strypa två barn som undrade vad jag skulle göra, slängt kartongen i grovsoporna, gått med påsen till soprummet, insett att jag glömt nyckeln i låset till grovsoprummet, svurit, gått tillbaka och hämtat nyckeln, och slutligen slängt soppåsen så var allting äntligen klart. 13.55 stod klockan på. Jag hade undkommit med blotta förskräckelsen och ett långfinger som troligen aldrig kommer att kunna spela dragspel något mer.

Sen gick jag och tröståt en glasstrut, kraftigt självömkande. Se själva.

Idag ska mitt ex, kodnamn Dorthe, komma och hämta det sista av hennes grejer. Jag har vackert ställt fram det jag kunnat hitta i hallen. Själv ska jag befinna mig i nån park och äta glass tills hon SMSar att det är säkert att komma hem. Extremt moget av herr Werner, men så får det bli.

Vad ironiskt det hade varit om jag träffar mitt livs kärlek i den där parken.