Arkiv

februari 2011

Besöker

Jag ber om ursäkt för tillfällig bloggtorka. Jag har inte slutat blogga, jag har inte skaffat ny flickvän, jag har inte hängt mig i lampkroken. Så don’t you worry!

Däremot har jag köpt ett spel till Playstation Portable. Tactics Ogre: Let us cling together heter det, och det står för närvarande för minst 90% av mina svordomar om dagarna. MYCKET irriterande spel. Kanske det mest irriterande jag spelat sen jag försökte göra alla extrasaker i Zelda, och bet mig själv i armen efter att ha misslyckats tjugonde gången i rad på en grej.

Ett exempel. Mina gubbar står prydligt uppradade för att eliminera motståndarens. De marcherar så sakteliga mot fiendetrupperna, men en liten ful bågskytt hinner få iväg en pil. ”Jävlar” säger jag. ”Bara inte DEN gubben” säger jag. Det blir den gubben. ”Bara inte en critical hit” säger jag. Det blir en critical hit. ”Dö för i helvete inte bara” säger jag. Gubben dör. Ingen lyssnar på mig. Resultatet blir således att jag antingen skriker rakt ut, säger ett gäng med könsord i följd, eller stänger av och säger ”problem solved” för mig själv, för att sedan gå och göra nånting annat.

08:23 – Äter en smörgås med rostbiff av outforskad karaktär.

08:27 – Upptäcker, till stor förskräckelse, att rostbiffen är rosa. Den är ROSA. Detta upptäcks tyvärr efter att halva mackan är uppäten. Funderar någon minut på huruvida rostbiff ska vara rosa eller ej.

08:28 – Frågar runt på kontoret. Ska rostbiff verkligen vara rosa? Får i stort sett jakande svar, men någon antyder att köttet inte bör vara fullt rosa som mitt är. Kraftig oro uppstår.

08:31 – Googlar på rostbiff + rosa, får där veta av köttkännare att rostbiff ska vara brun utanpå och rosa inuti. Beslutar mig för att inte lita på dessa quislingar, utan att jag troligen kommer att bli kraftigt magsjuk och lägga en sprutspya över både bord och bänkar.

09:01 – Äter upp hela smörgåsen för att testa mig själv. Klöks ett par gånger.

09:24 – Ännu ingen magsjuka. Homans tecken negativt. Det har visserligen med blodproppar att göra, men bäst att vara på den säkra sidan. Hur som helst är det negativt vilket alltid är positivt.

09:39 – Allt OK. Jag kan äntligen andas ut. Jag har kla

En gång tappade jag min iPod i toaletten. Det var på mitt förra jobb, givetvis efter att jag utfört nummer två i en av deras vattenklosetter. Plopp, sa det, och jag kunde inte annat än att skratta åt eländet.

Jag funderade lite över huruvida jag skulle plocka upp den igen, spola och hoppas på det bästa, eller bara strunta i alltihopa och låtsas som att något toalettbesök aldrig ägt rum. Det fick bli val ett, och efter att ha sköljt av apparaten (iPoden alltså, få inte detta sjukare än vad det redan är) och låtit den torka ett dygn så fungerade den.

Samma iPod fick min mamma något år senare i 50-årspresent. Vem säger att inte jag kan vara givmild?

The bad news: Jag hade iPoden i bröstfickan, och tappade den när jag sträckte mig efter toalettborsten.

The good news: Jag vet hur man använder en toalettborste.

Det var ett tag sen sist, men nu har jag gjort det igen. Jag provade på att ragga lite på jobbet. Och det slutar, som ni alla vet, oftast i tragedi. Ibland slutar det även i fylla, slagsmål och bränder, men oftast bara i lite personlig tragedi.

För några månader sen satt jag som vanligt på jobbet och hjälpte stackars vilsna själar i att få igång sina datanätstjänster, varpå en kollega från en annan grupp tog min uppmärksamhet. Han pekade på en tös som stod en bit bort, och sa att hon sagt att hon kände igen mig. ”Vet du vem hon är?” frågade han mig. Skamsen – ungefär sådär skamsen som man blir när man träffar nån på stan och inte minns namnet – svarade jag nej på den frågan. Sen var det inget mer med det.

Häromdagen tänkte jag att jag i min stora nyupptäckta nyfikenhet skulle fråga tösen i fråga var hon kände igen mig ifrån. Sagt och gjort. Jag letade upp henne i vår interna medarbetardatabas, och sen ställde jag frågan. Hade hon sett mig nånstans? Kanske på bloggen? I hennes drömmar? Hade hon länge drömt om en ståtlig man med hårigt bröst som skulle rädda henne från ett liv av misär och vaxade pojkbringor?

… Nej. Hon mindes inte vem jag är. Hon visste fortfarande inte vem jag är. Och hon minns inte heller att hon sagt att hon kände igen mig den där gången. ”Haha, okej” räddade jag situationen med, och skyllde på att jag förmodligen missuppfattat allt och/eller fått en hjärnblödning. Och det var det sista vi sa till varandra.

Herrejävlar vilken röd hud jag ser ut att ha på klippet nedan. Jag ser ut som Hellboy.

Jag har för mig att det finns nåt syndrom som drabbar tvillingfoster, där en tvilling snor all näring så en blir stor och en blir liten när de kommer ut. En av tvillingarna, minns inte vilken, blir iaf väldigt röd. Hur som helst, det har inte jag. Det är kamerans fel. Jag vill bara påpeka det.