Arkiv

januari 2011

Besöker

Daniel, jag tycker du är så jävla cool och jag vill jättegärna stödja dig och din blogg. Hur gör jag?

Kul att höra! Du kan antingen prenumerera på den på Bloglovin’. Använder du inte det så kan du gå med i min grupp på det gamla hederliga Facebook.

Redan gjort, you sexy manboy you! Om jag vill ta det ett steg längre då?

Då kan du dela med dig av bloggen på Facebook, genom att t.ex klicka HÄR.

… Och om jag vill ta det ÄNNU längre?

Då kan du inom kort köpa bland annat Daniels Signerade Toalettsitsvärmare™, Daniels Egengjutna Clone-a-willy™ och Daniels Patenterade Ankpress™. Bara ett litet urval ur den exklusiva Daniel-serien™.

Idag, mina vänner, försökte jag lära mig att dricka te. Anledningen är att jag dricker på tok för mycket coca cola, och således har förvandlat min magsäck till ett slagfält ungefär. Så te alltså! Åh, vad gott. Sitta där och smutta på en kopp rent te, och känna sig allmänt nyttig.

Jag gick till arbetsplatsens kaffeautomat, tog en tepåse med blåbärssmak, misslyckades med att framkalla tevatten ur automaten, undersökte automaten lite, misslyckades igen, testade på en annan automat, misslyckades även där, studerade automaten igen, insåg mitt misstag, fyllde min kopp, och gick sedan och doppade tepåsen några gånger. Sen tog jag en mun av den varma drycken, och kände hur den långsamt smekte min ack så torra strupe.

Kanske bland det äckligaste jag någonsin druckit.

Jag har blivit så sjukt trött. Jag vet inte om det beror på att jag håller på att bli gammal (jag ska ju trots allt dö om ca fem år… om jag hade bott i Swaziland), att jag är allmänt otränad, eller det faktum att jag somnar efter tolvslaget varje natt. I vilket fall så går jag som i koma mest hela tiden. Jag gäspar säkert hundra gånger om dagen, somnar på soffan när jag kommer hem, och kan inte ens se en film utan att vakna till testbildens sinustest flera timmar senare.

Idag var inget undantag. Jag satt och blundade på pendeln till jobbet, med musik i lurarna. Plötsligt höll jag på att somna till och fick en hypnagogisk ryckning. Ni vet, det fenomen som uppstår när man preciiiiis håller på att somna och upplever att man rycker till, ser eller hör något som inte finns, eller gör ett ofrivilligt ljud. Det sistnämnda gjorde jag. Jag ryckte till så jag nästan sparkade tjejen mittemot, och skrek ”AAH!” rakt ut.

Alla tittade på mig, någon sekunds pinsamhet uppstod, varpå jag harklade mig för att maskera hypnagogin som en simpel hostning eller avbruten nysning. Jag harklade mig två gånger till för säkerhets skull. Phew. Jag hade kommit undan med bara förskräckelsen… Eller?

När jag åkte buss hem från jobbet så var det ganska fullsatt. Och ganska är en underdrift. Det var smockfullt med folk. Alla säten var upptagna. Faktum är att det var så pass fullt att folk fick rucka lite på sina principer. Vänsterpack fick sitta bredvid fascistsvin. Judar fick sitta bredvid nazister. Katter bredvid hundar. Leif GW Persson bredvid Björn Ranelid.

Hur som helst, mitt bland detta kaos av ihopträngda lemmar satt det ett smartskal. Han hade varit i affären och köpt frukt. Tre kassar frukt hade det blivit. Han satt i fyrsits-delen av bussen, och hade nu placerat en kasse på respektive säte. Så han och hans tre kassar hade ockuperat allting själva. Det som känns värst är inte att saftskallen gjorde så. Nej, det är nog att jag inte sa till. Jag bara stod och tittade ut, full av självförakt.

För övrigt; igår blev jag singel igen.

Kanske den märkligaste rubriken någonsin på den här bloggen. Och snälla, döm inte ut mig som totalt psyksjuk på grund av mina drömmar nu.

I förrgår natt drömde jag att jag skulle flytta. Eftersom flyttfirmor är så dyra så hade jag bestämt mig för att ta alla mina möbler på en färja. Efter en stund var jag i rörelse när jag letade efter toaletten. På vägen mötte jag ingen mindre än Jay Smith, idolvinnaren 2010 (vilket jag tyvärr känner till lite för väl för att kunna försvara min manlighet). Jag hjälpte Jay med nånting som jag inte riktigt minns vad det var. Kanske visade jag vägen till nånting åt honom. Som tack fick jag ett gäng signerade bilder på honom, samt hans gamla iPhone. I den hittade jag TUSENTALS med nummer till kvinnor. Sen vaknade jag.

I natt drömde jag dock nånting ännu mer disturbing. Hela min familj hade råkat ut för en härlig dos radioaktiv strålning, och automatiskt blivit med barn. För kvinnorna var det inte någon större skillnad från en vanlig graviditet, men för mig… Lite knepigare. Jag frågade mamma vad jag skulle göra. Hon pekade på navelsträngen som hängde ur min ädla bakdel. ”Det är bara att dra lite i den” sa hon. ”Okej…” tänkte jag och låste in mig på toaletten. Sen drog jag i snöret, och ut ploppade ett dött decimeterlångt foster. ”Fyfan, man ser händerna och allt” visade jag mamma. Sen slängde jag alltsammans i papperskorgen, vaknade, och gick till jobbet som vilken dag som helst. Mycket obehagligt.

Nu är det dags för en underbar TÄVLING, alla barn!

Reglerna är enkla. Den som kan komma på den mest klockrena och roliga texten för undertecknads pratbubbla… vinner!

  • De enväldiga domarna är jag och Salahuddin.
  • Det är inte tillåtet att muta Salahuddin med räkor eller mig med avsugningar (just det, Günther!).
  • Bidraget skickas enkelt in genom kommentarsfältet här nedan.
  • Första pris är en USB-sticka från Kingston, med 4 GB lagringsutrymme, värde intefanvetjag.
  • Jag kontaktar vinnaren via mail, så bifoga en giltig sådan.
  • Tävlingen pågår till och med 23.59 den 23/1 2011.

Lycka till!