Arkiv

augusti 2010

Besöker

Idag var jag i den lokala matvarubutiken, för att inhandla middag i form av köttbullar och snabbmakaroner (och hallonsylt, givetvis). På väg till makaronerna så stod det ett gäng försäljare och bjöd på gratisprover av Omega-3. Jag försökte undvika ögonkontakt och gå förbi, men för sent; tjejen hade redan märkt mig.

”Hej, vi bjuder på gratisprover av Omega-3!” ropade hon, varpå jag kände mig tvingad att ta en tablett och en mugg vatten. Allt medan jag tänkte på vad jag skulle få för biverkningar denna gång. Jag lider nämligen av en ovanligt pessimistisk form av hypokondri, så varje gång jag förtär nånting jag aldrig gjort förut så tror jag att jag kommer att få en anafylaktisk chock och ligga skakandes på golvet, med fradga ur mungipan. Men detta försökte jag ignorera för tillfället, och stoppade tabletten i munnen.

”Du som tränar ska absolut ta Omega-3!” sa hon, och pekade på mina enligt henne groteskt muskulösa överarmar. Min tanke i det här stadiet var ”Öhm” och ”Sådär säger hon till alla”. ”Du tränar va?” fortsatte hon, och pekade på mina enligt henne enorma inoljade muskelgrupper. När jag svarade att jag inte tränar så fick hon något mycket förvånat i blicken. ”Men…” sa hon och pekade återigen på mina enligt henne fullkomligt mastodontstora biceps. ”Men tack så mycket” skrattade jag glatt och gick där ifrån.

Det gjorde min kväll. Jag vet inte varför hon gillade mina armar, men jag antar att hon ville vara sig själv för en stund.

Jag spelade Starcraft 2 i helgen. Klarade sista uppdraget på svåraste svårighetsgraden, som så vackert är döpt till ”Brutal”. Och brutalt var det verkligen. Brutalt i den utsträckning att det var den vidrigaste spelupplevelse jag varit med om på många år. Men jag skulle klara det till varje pris.

Det gick åt många svordomar, vissa av sån karaktär och i så högt tonläge att pensionärerna i kvarteret troligen segnade ner och dog där de stod. När jag tröttnat på att skrika obsceniteter så höjde jag näven för att ge tangentbordet en omgång, men eftersom det var sprillans nytt (det gamla behövde bytas ut efter senaste omgången Starcraft 2, där jag klarade spelet på näst svåraste svårighetsgraden) så lät jag bli.

Till slut bet jag mig själv i armen. Hårt. Det gjorde grymt ont, och när smärtan började bli outhärdlig så bet jag lite till. Sen sprang jag darrandes på läppen in och spolade kallt vatten. När jag spolat klart så blev jag så arg över hur ont bettet gjorde, så att jag rev sönder en tidning också. När jag sprang tillbaka in i köket för att kasta tidningen i soporna så höll jag på att halka på en fläck vatten (eftersom jag i vredesmod inte torkat händerna efter spolandet). Då blev jag arg över det också.

Såhär i efterhand kan man bara skratta åt det hela. Det gör iaf jag; så jag slipper adressera det faktum att jag troligen är sjuk i huvudet.

Häromdagen köpte jag ett trepack Kinderägg till Dorthe, eftersom hon samlar. På leksakerna däri alltså, inte själva chokladen. Dock uppstod ett problem. När hon öppnade ett av äggen så låg däri en HALV figur. Skandal! Detta kan inte tolereras, så därför skickade jag precis ett brev till tillverkaren.

Hej!

Jag köpte häromdagen ett trepack Kinder Surprise till min flickvän. Uppspelt som ett litet barn packade hon upp paketet, och betraktade storögt de gulfärgade äggen. När hon öppnade det ägg som skulle innehålla en figur från Shrek-serien så blev vi båda mycket förvånade och skakade. Döm om vår stora förvåning när vi såg att figuren i fråga, Rödluvan-vargen, var halv! Vi fick bara benen! Min flickvän brast genast i gråt, och jag tvingades spendera hela kvällen med intensivt tröstande istället för trevligare aktiviteter.

Vi hoppas nu båda att ni kan hjälpa oss att dels få klarhet i detta stora dilemma, och dels erbjuda oss någon slags kompensation.

Med vänlig hälsning,
Ett troget Kinder-fan
Daniel Werner

Det här ska bli spännande…

Nyss skulle jag kliva på bussen till tågstationen, för vidare transport mot hemmet. Bussen var en sisådär fem minuter försenad, så en gnällkärring trängde sig först och började skälla ut chauffören. ”Vi har tider att passa” kved hon skitnödigt, medan jag stod bakom och himlade med ögonen.

När jag väl kom iväg och fram så missade jag tåget med tio sekunder. Hade gnällkärringen inte gnällt så hade alla hunnit med. DET är vad jag kallar ironi!