Arkiv

april 2009

Besöker

Eternal Sunshine of the Spotless Mind på TV nu. Den såg jag på min första dejt med min första tjej. Haha, minnen! Jag har inte riktigt gillat filmen sen dess. Hon tog lång tid att komma över, och jag spenderade lång tid med att undvika allt som påminde mig om henne. Efter det antar jag att jag bara… fortsatt att undvika den filmen, utan att egentligen veta varför.

Vet inte riktigt vad jag tycker om den nu. Jag tycker att det är en liten film om ensamhet. Två ensamma människor som träffar varann av en slump. Egentligen passar de så bra ihop, men av olika anledningar fungerar det inte. Då bestämmer de sig för att sudda ut alla minnen av varann. Lite hemskt faktiskt.

Nu ska jag se den iaf. Det är hög tid.

Har ni märkt att reklamen pausas i Spotify om man trycker på ”mute”-knappen på datorn? Men gör man det när det bara är musik så spelas det vidare (fast tyst då såklart) som vanligt.

Fan vad fult gjort!

Mamma är här. Vi sitter och tittar på hockey-vm. Eftersom jag varit på teater (mer om det senare) så kom hon till mig lite tidigare. Och jag märker att hon druckit lite. Hon dricker inte ofta, och hon har inte druckit några enorma mängder nu precis, men tillräckligt för att jag ska märka att hon är lite larvigare än vanligt. Nu kommer jag med gliringar hela tiden.

Daniel: Mamma?
Mamma: Ja?
Daniel: I det här huset nyttjar vi inte alkohol.

Mamma: Salahuddin luktar på mig.
Daniel: Usch ja, ”uktar prit” säger han.

Mamma: Försökte du ringa mig?
Daniel: Japp. Skulle säga åt dig att inte dricka mer vin.

Jag är snäll mot min mor.

Mina vänner. Jag vänder mig till er idag med ett lite mer allvarligt ämne. Någonting många av er säkert varit med om själva, men valt att hålla inom er. Själv orkar jag inte mer. Jag kan inte blunda längre. Jag väljer nu att träda fram med det här, så fler kan lära sig om dess faror.

Jag fick vatten i örat igår.

En mycket obehaglig känsla, likt en mycket ilsken dvärg spottat mig rätt i hörselgången och hans loska nu lagt sig som en skyddande hinna längst in i mitt huvud. Jag skrek i förtvivlan och kastade mig på golvet, allt i naivt hopp om att bli kvitt den hemska tortyren. Efter ett tag lade jag mig bara ner, flämtandes och pustandes, för att vänta på dödens ljuva befrielse.

”Pluff” sa det, och sedan var vattnet borta. Det kändes förlösande. Frigörande. Som att Guds nåde berättat för mig att mitt uppdrag inte är slutfört, och skickat tillbaka mig på jorden.

Nu vandrar jag bland er igen, med enda syfte att berätta om den händelse jag varit med om.

Haha, den här morgonen har jag drömt mig tillbaka till 90-talet med några gamla dängor. Minns ni den här t.ex? Det gör jag!

Någon gång på 90-talet var jag tillsammans med min allra första flickvän. Vi hade blivit ihop kort innan jag skulle åka till Spanien med mamma. Jag hade skickat en klasskompis, helt i linje med hur man gjorde på den tiden, för att fråga chans åt mig. Chansfrågningen hade dock tagit en oväntad vändning då flickan i fråga – Ellinor – hade bett mig komma ut personligen. Så det gjorde jag, och med darrande ben följde jag med henne en bit bort. ”Ja” viskade hon i mitt öra, och jag stod paff kvar på skolgården och bara log.

En kväll var det disco på skolan. Med danstävling; det var det viktigaste. Det var en otrolig prestige i danstävlingarna när man var liten, åtminstone på min skola. Man skulle kunna dansa två sorters danser: En snabb, och sedan den fruktade tryckaren. Och man skulle bjuda upp en flicka att dansa dem med. Där hade vi som var ihop med någon helt klart en fördel, kanske inte helt olikt hur det är även i vuxenlivet. Bortsett från att man på den tiden inte visste vad klamydia är. Eller sex heller för den delen. Lika bra det.

Man skulle dansa hiphop. Så löd den oskrivna lagen. Som tur är så var inte stegen särskilt svårbemästrade, utan man hoppade mest runt med benen vitt isär, och sen var man klar. Då hade man potential att ta hem danstävlingen.

Sen dansade man tryckare med den tjej man tyckte bäst om, i mitt fall Ellinor. Tryckaren måste vara världens enklaste dans, man bara kramas och vaggar lite fram och tillbaka. Och det var ju inte heller så att vi barn inte behärskade tryckardansandets ädla konst, utan vuxna gör precis likadant. Den SKA vara så! Således – världens enklaste dans.

Hursomhelst, så var mitt 90-tal. Nåja, kanske inte hela, men den del jag minns starkast. Minns ni?