Arkiv

februari 2009

Besöker

Nu, mina vänner, är det dags att spy galla litegrann.

Vet ni vad jag hatar? Vet ni det? Ja, ni vet säkert om något jag hatar. Fula reklamer, macho-stil, djurplågeri. Men något jag hatar minst lika mycket är folk som lägger upp random bilder på Facebook, och sen taggar alla sina kompisar mitt i bilden. Liksom, bara en bild på en kamel eller en gammal afrikansk tant eller en penis gjord av trolldeg. Där ingen av de taggade egentligen är med.

Nu har det dessutom blivit på modet att hitta på olika utmaningar och lekar, skriva reglerna under bilden och sen tagga alla man vill ska vara med. Okej, kanske roligt för några få, men vi andra tvingas få informationen att nån gemensam vän blivit taggad där, och sedan är det bara en väldigt ful bild på en väldigt ful grej, och då känner åtminstone jag hur jag vill… liksom… ta hela jordklotet… och äta upp det. Och sedan… nngh.. skita ut det och… stampa på det! GAAH!

De som uppskattar ovanstående lekar är förmodligen ungefär samma personer som har installerat alla applikationer som finns på hela facebook, och som nu spenderar dagarna med att ha ninjafighter med sina likasinnade 35-åriga vänner som också precis upptäckt internet.

Jag vill MÖRDA personer som gör på det sättet. Jag HATAR er. Hör ni det?!

Yes! Så har jag då återvänt från Irlandsresan. Både armar och ben i behåll har jag, vilket förstås är tur. Det var en fin stad på många sätt, med mycket varmare klimat än vårt 24/7-slask. 15 grader varmt till skillnad från -7 när vi åkte från Stockholm. Sen var det mycket trevligt att träffa Patrick och hans flickvän Maja (hann inte ta någon bild på dem), och såklart att få strosa runt på gatorna hand i hand med Hanna.

Men ändå känns resan som något av en besvikelse, på grund av ren och skär otur. Jag ska förklara varför, och då tror jag nog att de flesta håller med mig.

Såhär var det:

dsc00553.jpg
Först åkte vi Flygbuss till Skavsta. Hanna pratade med sin mamma i telefonen en stund, och skrattade hjärtligt både en och två gånger. Sen lyssnade vi på "Pang Prego", ett humorprogram på P3 som Hanna hade på sin iPod.
dsc00542.jpg
På flygplatsen förtärdes matsäck vi duktigt nog hade packat ner. Festisen på bilden smakade sjukt äckligt för övrigt; jag hade konstig smak i munnen i säkert en halvtimme. Fy fan!
dsc00547.jpg
Här lyfter planet. Jag hade inte flugit på flera år, så jag tyckte det hela var ganska obehagligt. Det gjorde dock inte Hanna. Hon sov.
dsc00552.jpg
Men snart lugnade jag ner mig, och kunde slappna av lite. Jag satt precis vid ena vingen, så jag kunde praktiskt nog se om ena motorn exempelvis hade ramlat av. Annars var det fint från 12 000 m. Stillsamt liksom.
dsc00550.jpg
Såhär ser det ut inuti ett Ryanair-flygplan... Extremt spännande. Vackert med gula säten sådär... Designern blev troligen avrättad kort därefter.
dsc00555.jpg
Framme i Dublin! Här åker vi buss, sittandes längst fram på ovanvåningen av bussen.
dsc00557.jpg
Dublin by night!
dsc00558.jpg
Väldigt vackert!

Första kvällen i stan vandrade vi runt en del, tills vi slutligen hittade en genuin irländsk pub (inte för att det var ont om dem, men vi valde just den) där vi lyssnade på irländsk folkmusik. Whiskey in the jar, Molly Malone… Den stilen. Sjukt stämningsfullt. Alla drack Guiness utom jag som drack Smirnoff ice. Detta blev jag förstås retad för, men jag brydde mig inte så noga.

Sedan åt vi irländsk mat. Jag åt nån sorts plankstek med pommes (eller ”chips” kanske man ska säga för att inte bli lynchad). Gott!

dsc00556.jpg
Vilken himmel!
dsc00565.jpg
En enorm chipspåse! Jag blir illamående bara jag ser den.

Men här tar det roliga slut. På andra dagens morgon, när vi skulle åka in till stan så kände jag mig plötsligt väldigt konstig på bussen. Efter inte många minuter fick alla springa av, och jag spy som en gris vid vägkanten. Classy! Jaha, ja… Då fick vi gå hem och lägga mig.

Jag vet inte vad jag hade fått för nånting. Inte vinterkräksjukan, för det har jag inte anlag för, och ingen blev smittad. Inte matförgiftning, för alla åt samma sak och bara jag blev sjuk. Inte Lupus, för… Well, it’s never Lupus.

Men alla var så snälla, och ställde upp när jag mådde dåligt. Vi skulle på en fest på kvällen, men Hanna stannade t.o.m hemma för min skull, och köpte mat och vatten åt mig. Vi var bara där tre dagar, så jag hade absolut förstått om hon inte hade velat slösa en dag på att vakta en sovande Daniel. Men ändå stannade hon. Ingen av mina ex hade ens tänkt tanken på att stanna för mig. Det var jättefint, och jag blev så himla glad för det. 🙂

dsc00570.jpg
Såhär ser man ut när man är magsjuk. Här inne (på toaletten) spenderade jag en hel del tid de sista dagarna.

Men bortsett från min sjukdom så var det mysigt. Det är klart att det känns jobbigt att jag varken hann socialisera med mina vänner eller mysa med min flickvän så mycket som jag hade velat. Det skulle ju bli vår resa, det här. Men jag tröstar mig med att det går fler tåg.

Jag åt middag med pappa och farmor ikväll.

Pappa: Ja, nä, farmor tyckte det var alldeles för hög ljudnivå på den andra restaurangen, så det gick inte för sig att sitta där. Och så gick hon längre in…
Farmor: Ja men där satt ju inte en människa!
Pappa: … och då var det för tyst där.
Jag: Hahahaha!
Farmor: Ja, jag orkar inte svara på det där nu…
Pappa: Och sen var det alldeles för dyrt. Och sen kommer vi hit och då är det ännu dyrare här! Haha!
Farmor: TÄNK att du ska bråka varje gång vi är ute!
Jag: Hahahaha!
Farmor: Ja, jag visste ju inte att det skulle vara så stojigt på den restaurangen.
Pappa: Jamen där har du varit flera gånger förut.
Farmor: Nej, jag har aldrig varit där förut.
Pappa: Joho då.
Farmor: NÄEJ, Magnus, nu får du hålla tyst! Jag har aldrig satt min fot där förut.
Jag: Hahahaha!