Arkiv

november 2008

Besöker

… Så jag har gjort bort mig. Som jag aldrig gjort bort mig förut. Det är ingen fara alls, oroa er inte. Men faktum kvarstår att jag har gjort bort mig något så fruktansvärt. Jag kan aldrig blogga om det, jag kan aldrig berätta om det, jag vill aldrig ens tänka på det igen. Men jag har gjort bort mig. Oh yes.

Haha, TV4 tabbade sig precis tror jag. Jag hade på Första, andra, tredje! med allas vår Ernst Kirchsteiger (Kyrkstigare!) i bakgrunden, medan jag slösurfade runt. Programmet var nästan slut när de gick till reklam. När reklamen var slut så kom det där vanliga ”Första, andra, tredje! presenteras av…”-meddelandet, varpå inget annat än eftertexterna kom. Sen var det slut, ”presenteras av…”-meddelandet kom igen, följt av reklam på nytt.

De kanske skulle tajma in sina reklamer lite bättre?

Idag var jag med om, eller snarare skaparen av, det mest patetiska försök till smalltalk som någonsin gjorts. I have disgraced my family.

Daniel: *håller upp en nyinköpt och extremt uppblåst påse Ahlgrens bilar* Tur att det finns sånt här.
Tös: Ja, verkligen.
Daniel: … Ska det se ut såhär? *visar upp den uppblåsta påsen*
Tös: Haha, oj! Beror det på att de är kalla eller?
Daniel: Njae jag vet inte. Läskigt.
Tös: Du får vara försiktig när du öppnar den, tänk om den exploderar! Du får öppna den i väskan eller nåt.
Daniel: Haha, ska göra det. Jag hör av mig om den exploderade, så du inte köper samma sak.
Tös: Haha, ja gör det.
Daniel: Vi ses!
Tös: Japp!

När jag gått därifrån, öppnat dörren med mitt passérkort, och konstaterat att jag var utom synhåll satte jag händerna för ansiktet och log för mig själv. Nej, konversationen var definitivt inte vacker. Men den var mitt bästa just då.

När jag var på plats igen öppnade jag påsen med bilar, och i en stunds total sinnesförvirring tyckte jag att det vore en bra idé att öppna den genom att trycka på den. PANG! lät det tokhögt, alla kollegors huvuden dök upp bakom skärmarna, och några chefer visade sitt missnöje med att ge mig en arg blick och mumla något ohörbart. Alla bilar utom en var dock kvar i påsen, och den som flög fångade jag snabbt upp med hjälp av mina Superhuman Powers of Biluppfångande™.

Då kom nästa geniala idé. Jag skickade ett mail till tösen i fråga, och berättade ovan nämnd historia. Vi pratade lite, det visade sig att hon skulle upp till vår avdelning lite senare. Då gjorde jag naturligtvis det som varje svärmorsdröm skulle ha gjort. Jag bjöd in henne på lite Ahlgrens bilar om hon hade vägarna förbi.

Inget svar.

Nu, alla barn, tänkte jag att vi skulle ha en äkta gammaldags uthängningsstund. Vem har gjort vad på sistone? Jo, en tjej har raggat, eller kanske snarare skrivit, till mig flera gånger på helgon. Hon måste ha en guldfisks minne. Kul! 🙂

Lördagen den 27:e september 2008 kl 13:23
Tjenare!
Allt bra med dig denna lördageftermiddag??

Onsdagen den 22:a oktober 2008 kl 17:42
Hallå!
Allt bra?
Vad görs??
Kram

Söndagen den 23:e november 2008 kl 13:02
Tja tja!!
Allt bra med dig denna söndag eftermiddag??
Vad göres? Tar det lungt eller??

Måndagen den 24:e november 2008 kl 17:31
Tjena!
Allt bra i dag??Vad görs??
Fy vilet väder vi har.. Brr & Usch!!
Ha det bra så hörs vi kanske..

Jaha, så var det klart. Och det kändes faktiskt… inte så jättebra denna gång.

Jag kom dit 50 minuter för tidigt (nytt rekord), eftersom vi flyttat med jobbet och jag var osäker på hur lång tid det skulle ta. Så därför helgarderade jag mig och gick en timme innan jag skulle vara där. Det visade sig att det tog 10 minuter att ta sig dit. Så jag stod i mina svarta kängor och svarta rock och svarta läderhandskar och gråa halsduk och kände mig allmänt stilig. Jag kunde verkligen dansa skiten hur vem som helst. Daniel, Lindy hop-mastah. Women want to be with him, men want to be him.

Men den känslan föll ju platt när det var dags att börja dansa. Jahapp, satt på pottan igen då. Det började med grundsteg följt av lite mer avancerade steg följt av ännu lite mer avancerade steg. Allt gick bra. Men sen var det kört. Man skulle snurra ett varv följt av en halvsnurr följt av en snurr igen följt av vanliga steg följt av vad man vill. Och jag vet ju aldrig vad jag vill.

Jag hatar att jag är kille och måste föra. Det är inte min grej att bestämma vilka steg vi ska dansa hela tiden. Om jag får välja så kör jag bara grundstegen tills låten är slut, och det säger jag också till tjejerna. Då skrattar de bara. Sen känner jag mig ändå tvungen att kruxa till det med några avancerade steg, tappar bort mig, och rodnar.

Mot slutet av lektionen var jag rätt grinig faktiskt, och ville bara gå hem. När flera tjejer efter varann gav mig tips på att jag ska släppa tidigare och hålla fastare och föra bättre, ja då sade jag bara med ett extremt tillgjort leende att jag snart ger upp. Jävla dans alltså. Men skam den som ger sig, jag är tillbaka nästa vecka.

Och den sötaste flickan var fortfarande borta, troligen med ny identitet någonstans i karibien. Med sig hade hon tagit den näst sötaste flickan som även hon emigrerat till sydligare breddgrader. Och denna gång var det åtminstone två nya tanter där. Jag börjar ana oråd. Nog för att tanterna gillar mig, men min smak är trots allt en något fastare… eh… byst. Inte för att jag tittar där. För det gör jag inte. Alltså, eh… Fan.