Arkiv

september 2008

Besöker

1. Jag tycker Barry Manilow är en cool snubbe.
2.
När jag ändå är uppe, ska jag hämta en till dig också?
3.
Hennes tuttar är helt enkelt för stora.
4.
Ibland vill jag bara bli kramad.
5.
Vi har inte varit ute och shoppat på evigheter, Kom så sticker vi iväg och jag kan hålla din handväska hela tiden.
6.
Nä, vi struntar i sporten och ser på Oprah Winfrey istället.
7.
Jag tror vi är vilse, vi kan väl stanna och fråga någon?
8.
Här älskling, du kan ha fjärrkontrollen.
9.
Antonio Banderas och Brad Pitt? Den här filmen måste vi se.
10.
Vi pratar aldrig längre!

Jag skulle kunna säga alla utom ettan. 🙁

När jag tittar på mina pluggande barndomskompisars facebookbilder så blir jag alltid helt tom inombords. Gallerierna är fyllda av partybilder från diverse högskolefester och gasquer, och jag kan inte hjälpa att känna att jag missat något väldigt relevant.

Jag fick jobb kort efter gymnasiet och har alltså aldrig läst på någon högskola. Jag har sjukt bra vänner på jobbet, det säger jag inget om, men det känns ändå som att jag har missat en stor del av det sociala kontaktnätet.

Frågan är hur jag ska träffa lite mer folk bara. Jag funderar på att gå en teaterkurs för nybörjare. Alla säger alltid att jag är så rolig och spexig och så. Men min nervositet över att stå i centrum håller mig tillbaka. Jag ska undersöka detta.

Nu ska vi frossa i ett riktigt bittert inlägg som omväxling.

Det går inte så bra på kärleksfronten. Jag trodde att det gjorde det, men det gör det inte. Bara att inse. Nu var det visserligen inte allt för länge sedan som jag blev singel, men jag skulle bli tokig av att bara sitta hemma och vänta på att någon sorts kärlekskarantän ska upphöra. Jag avskyr när livet står stilla, så jag måste så sakteliga ge mig ut igen och småglutta lite för att fungera. Man måste kunna lita på sina känslor, och jag känner ingen större sorg över det som hände (längre). Jag anser mig väl redo.

Jag har i alla fall kommit fram till något bra. Nästa gång tänker jag inte nöja mig. Jag tänker inte acceptera en avsaknad av det som är viktigt för mig. Jag tänker inte blunda för varningssignalerna. Jag ska träffa någon som är söt, intelligent OCH väldigt kelig. ”Men det är ju tre önskningar i ett?” Ja, det är det. Och hon ska finnas där ute någonstans. Och hon ska jävlarimig tokragga på mig.

Jag tänker aldrig någonsin vara med om mitt standardförhållande igen, där jag ger utan att någonsin få något tillbaka. Där jag blir förd bakom ljuset med löften om mysiga framtidsutsikter, bara för att en kort tid senare tvingas inse att det inte finns mycket till känslor kvar.

Aldrig mer.

Men vad är det för fel på Windows?

Om det laddat ned automatiska uppdateringar (mot min vilja eftersom jag sitter på jobbet och inte har administratörrättigheter och kan ta bort det) och jag väljer att starta om datorn senare, så vill jag väl för fan också få starta om datorn senare, när jag själv vill? Inte efter femton minuter, då Windows är rädd att jag glömt bort vad jag själv valde en kvart tidigare, och på nytt popar upp rutan så fokus försvinner från det man skriver.

Och råkar man då trycka enter i precis samma ögonblick som rutan har popat upp så kan man känna sig väldigt ägd. Detta vet Windows. Det är ren ondska. Personen som har kodat just denna funktion är djävulen. På riktigt.