Arkiv

april 2008

Besöker

Av någon mystisk anledning har jag börjat med dessa utomländska rubriker. Vadan detta, undrar ni? Jo, det är så att… Ni förstår… Det kommer en tid i varje ung mans liv då han inser att… Nej, jag vet inte.

Måste berätta lite mer om helgen. Eftersom jag och Hanna firade två månader så skulle vi… Ja fira det helt enkelt. Så jag bjöd henne på restaurang här i Huddinge. Men tro inte att det var kalla nudlar i diskvatten bara för att det var Hoodinge, nejdå. Oxfilé med klyftpotatis förtärdes, tankar om allt möjligt utbyttes, och en del handhållning fanns även med. Underhållningen stod jag för när jag gjorde en näst intill fläckfri imitation av en ung man som inte vet i vilken ordning man gör allt när man betalar på en restaurang… Imitation, ja… Ahum.

Hela helgen var förstås toppen, men just mysighetsfaktorn jag kände när vi satt där i kvällssolen kommer jag att minnas.

Det här är min katt. Han är anställd som sällskapskatt här. Han har svans. Jag har haft honom i snart ett år nu, fick honom av min morbror förra hösten eftersom han hade gått ensam ute en längre tid utan någon som rodde om honom. Vi har blivit riktigt bra kompisar faktiskt. Så bra att han numera kallas ”kompisen”. Antingen det eller ”bebisen”. Eller helt enkelt ”Mahatabuddin Salahuddin”, döpt efter en kund på jobbet. Salahuddin eller Saladin fungerar också. Kärt barn har många namn i alla fall.

Idag tittade jag och Hanna honom i örat. Ja, han har en ID-märkning där alltså, vi gjorde det inte för att stilla någon unik fetischtörst eller så. Lite märkligt det där, har aldrig ens tänkt på att han har en märkning där förut. Hur som helst, vi tog numret och sökte i kennelklubbens ägarregister och tro fan att vi hittade honom. Vi mailade registret, så förhoppningsvis finns det ingen ägare som vill ha honom.

Svart/vit, kommer från samma ställe där min morbror hittade honom, är tydligen 8 bast (jag hade tippat högst 4), och heter… Snose! WHAT?! SNOSE! Vad är det för namn? Salahuddin McMjukosts riktiga namn är Snose… Helt sjukt. Varför har han inte sagt något?

Nåja. Han ska med till Bålsta, och det med jämt. Människorna som övergav honom kan känna sig blåsta på ett stycke Snose.

Tänk er denna dyka upp över horisonten till den där klassiska låten vad-den-nu-heter. Baaaa… Baaaa…. Baaaa…….. BADAAAAA!!!! *trummor* Ni vet vilken jag menar. Ahum.

Ja igår gjorde jag det till slut alltså. Köpte Playstation 3. Efter många vakna nätter av vridande i sängen, gråtande och hetsätande. Men igår, upplyft av hjältemod, beställde jag den alltså från Webhallen. Den och Guitar Hero 3. Så nu jävlar ska jag lira gitarr som vore jag musikörat själv. Jag måste ju faktiskt testa det här som alla pratar om.

Sen måste jag också säga ett par ord om det som jag är övertygad kommer bli bland det mysigaste i mitt liv hittills. Vecka 30 ska jag och Hanna åka till Gotland tillsammans. Hon har släkt där, så vi ska äta nachotallrik, se solnedgången, och ha det allmänt bra. Och alla utom jag ska skratta åt mina försök att höra vad folk säger. Fick ledigheten beviljad av chefen idag, så allt är good to go! 🙂

Hanna var här i helgen. Mucho mysigt, må jag säga! Kärleken, den kärleken… Vi har så kul ihop och allt känns så förbaskat bra. Så det är inte utan att man blir lite ledsen när det är dags att pussas hejdå för den här veckan. Min lägenhet har aldrig känts så tom förut. Fem eller sex dagar kvar, det är bara att kryssa för dagarna i almanackan.

Jag drömde märkliga saker i natt förresten. Jag satt på bussen påväg någonstans, av nån anledning tror jag det var Arlanda, när mobilen ringde. Det var någon tjej som ville att jag skulle komma till stadens kommunikationstorn. De uppenbara plot-holesen visar sig när jag i drömmen bestämde mig för att åka dit utan att veta vem det var. Men när jag kom dit stod tjejen i fråga på en av ramperna upp till tornet, och snart var pistolen som var riktad mot mitt anlete ett faktum. Jag minns inte hur konversationen gick, men tydligen var det något jag hade gjort som var fel, och hon var nu avundsjuk på mig och Hanna.

Hon sköt upp i luften, träffade någon kristall som splittrades i tusen bitar. Då blev jag förbannad och rädd på samma gång. Förbannad för att jag tänkte, och detta minns jag så väl, ”Men faan, jag orkar inte med en massa strul nu när det äntligen känns så jäkla bra med någon”. Och rädd för jag visste att hon inte hade för avsikt att låta mig komma därifrån levande. Jag sprang mot henne och sparkade till med all min kraft, och medan foten ännu var på väg till sitt mål vaknade jag och hejdade mig. I rättan tid, så sparken som i verkligheten hade träffat Hannas lår var inte hård.

Jag är en läskig pojkvän. Petas i ögonen, snarkar och nu sparkas i sömnen. Men å andra sidan slår hon näsan av mig, så vi passar ihop.