Arkiv

januari 2008

Besöker

Lektion 1

Ja, då var det avklarat. Ni som träffar mig IRL kanske ska vänta med att läsa detta. Det kan ju finnas viktiga lidelsefulla ansiktesuttryck om måste upplevas, eller liknande. Ja… Jag vet inte hur det gick om jag ska vara ärlig.

Jag kom dit tidigt, som jag brukar göra. En sisådär tjugo minuter iaf. Först var det lite problem att hitta skolan, där det hölls, men det var ingen fara. Jag gick lite fram och tillbaka för att hitta ingången, och inom kort satt jag i kapprummet tillsammans med en man, 50+. Vi småpratade lite, och han var väldigt trevlig.

Sen började folket trilla in… Okej. 50+… 50+… 45+… Oj, en 35+! 50+, 50+… Ooooch två 50+ till.

Jag kände mig vid det här laget väldigt illa till mods. ”Jag skiter i’t och går hem” tänkte jag, bet mig i läppen, och blickade mot utgången. Och där, bakom en mer än brukligt korpulent dam på 50+, stod hon. En så sjukt söt flicka. Jag skojar inte för att slippa erkänna att allt sög, utan hon var verkligen där. Några cm kortare än mig, mörkblond, vit topp, fina tänder.

Alla ställde sig i en kö för att betala. 550 kr för sju lektioner. Då den söta flickan hade satt sig ner blev jag lite fundersam på huruvida hon var deltagare eller påtittare. Så jag gick helt sonika fram och frågade om hon ska dansa. ”Ja” blev svaret. ”Har du någon speciell att dansa med” frågade jag. Det hade hon inte. Då var jag i hamn. ”Vad bra! Du är nämligen den enda i min ålder här… Jag funderade nästan på att dra… *nervöst skratt* Typ bara femtio…” Jag vet inte riktigt vad jag sa för det var som vanligt väldigt nervöst smalltalk som tonade ut tills det blev ohörbart mummel.

Sen betalade jag och alla klev in i lokalen. Vi ställdes upp i två rader, tjejer och killar mot varann. Det första vi fick höra var att man kommer att byta partners mycket. Damn. Jaja. Vi fick lära oss grundstegen, och thank fuck för att killar har begåvats med mycket enklare steg. Vi ska bara stå och trampa i takt typ. Tjejerna däremot, de ska hålla på och joxa runt med benen till sidan och fram och hej och hå.

Sen skulle vi bjuda upp tyckte ledaren, och det var ju tur att jag redan spanat in mitt offer. Jag tog hennes händer och hon såg mig djupt i ögonen. Jag blev som förbytt. Med en flämtning slog jag bort allt från köksbordet, tog tag i hennes höfter och lyfte upp henne därpå. Inom bråkdelen av en sekund var blusen uppsliten, och min kraftigt pulserande… Eh… Nej, så gick det faktiskt inte till. Tja… Vad ska man säga? Det blev inte så spännande. Vi dansade, hade lite problem med otakt, fnissade åt det och tittade på våra fötter. Sen bytte vi, jag fick dansa med någon tant och längtade tills jag fick hålla hennes händer igen. Sofia hette hon förresten. Mycket svårt att avgöra åldern dock, kan mycket väl vara närmare 30 men troligtvis 22-24.

På den vägen är det. Vi fick bland annat lära oss att snurra tjejerna, och varje gång efter man ställt sig på rad för att lära sig nåt nytt bjöd jag upp Sofia igen. Jag tänker då inte laga något som inte är trasigt, så det blir väl hon som får springa mot någon av gubbarna om hon vill bli av med mig.

När de två timmarna hade gått applåderade vi ledaren och gick till kapprummet. Hon sa hejdå till mig medan jag försökte få på mig skorna, och sprang iväg. När jag sakta lunkade hemåt såg jag henne kasta sig i bilen och bränna iväg. Det kan ju såklart vara min inbillning, men jag kunde nästan känna hennes slag mot ratten och hennes ”Ååååh! Aldrig mer!”

Det var så det var. Daniels första bugglektion. He’s growing up so fast. :’)

Oj… Omtumlande dag. En dag präglad av sorg, följt av skyhögt självförtroende och slutligen nederlag.

Idag tog vi farväl av morfar. Begravningen var jobbig, såklart, men samtidigt väldigt fin. Vi stod varann nära, han och jag. Mer känner jag inte att jag behöver säga om saken, allt behöver inte bloggas. Det är så livet är, jag vet att alla som läser kan sätta sig in i situationen, så nu släpper vi det och pratar om något roligare. Jag vill inte ha några kondoleanser.

Till följd av ovanstående så hade jag fått permission från jobbet. Så när allt var klart och kaffet hade druckits upp hade jag en hel dags ingenting framför mig. Så jag gick faktiskt och klippte mig och tittade lite i affärer. Jag hade tänkt köpa inneskor att eventuellt dansa i (på tisdag smäller det!), men det fanns mest damstövlar. Kommer jag dit i såna blir jag utskrattad innan första danssteget, och det vill vi ju förhindra.

Efter klippningen gick jag iallafall in på dressmann och köpte fyra par strumpor och två par kalsonger. Och så en skjorta som sedan skulle visa sig bli tortyr för mina bröstvårtor (fråga inte). Skjortan blev jag dock nöjd med, och tack vare detta och den sjukt charmiga expediten så ska jag nog dit igen nästa vecka, och köpa en till. Hon hjälpte mig att hitta en i Small (vilket annars är heeelt omöjligt på dressmann, det finns bara XL och XXL), och jag VET att det var mer än småprat under tiden. Jag kände nämligen igen mig. Hon sa ovidkommande saker bara för att ha något att säga. Jämför med ”Hej… Vilken stalker jag är… Heh.” som jag sa den där gången jag var sjukt intresserad av en tös i min engelskaklass i gymnasiet. Det måste båda gott!

Så med nyklippt hår, uppknäppt skjorta, och ett nyinförskaffat självförtroende (delvis tack vare att det inte är hundra år sen jag fick stoppa snoppen i nån) beslutade jag mig för att åka in till KTH Haninge och gå på kvarterskrogen Björns. Så blev det. Jag klev på tåget, snubblade nästan över en tjejs knä när jag skulle sätta mig, och begav mig dit. Väl framme ställde jag mig vid baren, hälsade på min vän Robert, och sörplade i mig en cider.

Efter ett tag skulle Robert och hans jobbarkompis (de är bartenders) äta middag. Jobbarkompisen var ingen mindre än tösen som dissade mig senast jag var ute med KTH-gänget. Det sket jag i, för att vara ärlig. Jag pratade inte så mycket med henne, och hon visade inget intresse av att prata med mig heller. När vi suttit där en stund kom en annan tjej och slog sig ner bredvid mig. Och vi pratade ett bra tag, om ditt och datt. Jag jobbade på en större teleoperatör och hon pluggade tekniskt basår. Jag kunde ADSL-felsökning och hon kunde kvantmekanik. Jag hängde inte med i KTH-tugget, men det gjorde hon. Se där. Hemskt trevlig var hon iaf, lätt att prata med och sådär fint som det ska vara.

Sen kom hennes pojkvän och hånglade upp henne.

Det där är fan en brist i den mänskliga kommunikationen. Man kan inte fråga någon om han/hon är singel det första man gör, för då verkar man desperat och allmänt konstig. Och man kan inte heller säga att man är upptagen utan att någon har frågat, för då verkar det som man har hybris och tror att alla är intresserade av en. Bah. Det vore enklare om alla singlar bara hade en sån där svart t-shirt det står SINGEL på, som var populära för några år sen.

Efter att ha hunnit med det man måste hinna med varje gång man är på Björns, dvs dansa KTH-dans (”Ner i min källare”, ”YMCA” och ”fågeldansen” i följd), så gick jag hem. En ganska lyckad kväll ändå.

Och… Hela högskolefenomenet är fortfararande väldigt skrämmande. Jag vet inte vad det är, det känns som jag missar en så enormt stor del av livet som inte pluggar. Men jag VILL inte. Så det så!

Otrevlig episod på tågstationen i Huddinge idag.

Jag står strax innanför spärrarna och väntar på tåget. En (förmodligen) hemlös man, typ 45+, med ganska snällt utseende lutar sig mot en av toalettdörrarna och spottar på marken. Helt plötsligt får en annan man, ca 30 år, syn på det och börjar skrika. Han är helt klart påverkad av mer än sprit.

”Vafan schtåru och schpottar för?!”

Den hemlöse mannen börjar backa några steg, och börjar sedan springa åt mitt håll när den andra mannen springer efter honom en bit. Tänk er en liten grabb som jagar höns, som hela tiden flyger till motsatt hörn av hönshuset. Men han slutar springa, glor på den hemlöse och väser ”jävla fitta”. Sen vänder han sig till några människor och börjar prata om vilket beteende vissa har nu för tiden. Hellre en spottande hemlös som inte skulle göra en fluga förnär än en skrikande knarkare som ska spöa alla som kommer för nära, tänker jag och går ut genom dörrarna till tågen, så långt bort från knarkaren som möjligt.

Men tro fan att det inte skulle sluta där. Jag hade det på känn. När jag står och väntar på det annalkande tåget så kommer han förbi. ”Stanna inte… Stanna inte…” tänker jag, men det är redan för sent. När Rammstein – Stripped precis börjat ljuda ur örsnäckorna vänder han på huvudet och tittar på mig.

Knarkare: Ere hårdrock eller?
Daniel: Ja…
Knarkare: Får jag lyssna?
Daniel: … Nej.
Knarkare: Låt mig lyssna lite… *gestikulerar att jag ska låna honom ena hörsnäckan*
Daniel: Nej, tyvärr.

Jag ser hur förbannad han blir. Det här är en instabil människa. Han närmar sig mig snabbt, och står hotfullt nära.

Knarkare: Vafan snackaru om? Får jag lyssna frågar jag!
Daniel: Nej, det får du inte.
Knarkare: Troru du är bättre än jag eller?! Passa dig jäv…!

När jag som mest tror att jag ska åka på en snyting börjar folk i närheten uppmärksamma det hela. En medelålders kvinna ropar ”låt killen vara ifred nu” och en utländsk man på andra sidan om mig säger åt knarkaren att lägga av. När han börjar gå mot kvinnan ropar jag åt honom att försvinna. Jag vet inte om det är adrenalinet som bubblat, eller min vetskap att jag är skyddad av de andra. Han börjar genast be alla om ursäkt, men ingen vill ta emot den. ”Hejdå!” säger jag småkaxigt, och han lunkar iväg.

Jag går med skakande knän åt det andra hållet.

I torsdags gick kvällen i spontanitetens tecken. Varma mackor, Ghost world och väldigt mycket prat. Väldigt mycket. Sen blev det smutteri, bland annat på kaffe.

I natt drömde jag skumma saker som vanligt. Jag hade blivit bjuden hem till min kompis Robert, då han fyllde år. Det var typ han, jag, några få killar, och mängder med tjejer. Men det märkliga var att ALLA (inkl jag) hade rödvita jackor. Olika mönster förstås, men rödvita jackor likförbaskat. Hursomhelst hade jag fattat tyckte för någon tös där, men hon gillade inte mig. Rätt intressant att jag inte ens är populär i mina egna drömmar. 😀

Alla skulle ut och leka i det höga gräset på Roberts bakgård av outforskade anledningar, så när vi sedan skulle hem så var min jacka spårlöst försvunnen. Jag minns att jag letade igenom gräset både en och två och tretton gånger, men det visade sig att någon av de berusade tjejerna som gick innan mig hade tagit fel.

Jag fick ringa mormor mitt i natten och låna hennes nyckel.

Förra fredagen var jag hos mormor och åt middag. Vi pratade litegrann om saker att göra på fritiden, och jag hade någon gång för länge sedan nämnt att det vore kul att kunna dansa. Sen var det inte mer med det.

Så ringde mormor mig idag, till jobbet. Nu hade hon varit och pratat med någon som håller i en nybörjarkurs i bugg. Så nu ska jag tydligen gå en dylik kurs… WHAT?! Mormor har alltså skrivit upp mig på en buggkurs utan att säga något förrän det redan är för sent att ångra sig! Hahahah! I sanning ägd av min egen mormor.

Nåja, jag ska ge det en chans så får vi se vad det blir av mig. Jag är medveten om att det mycket väl kan bli en trikåbärande hoppjerka.

En annan rolig nyhet förresten! I lördags när jag var ute fick jag sent på kvällen ett sms från en av töserna kring det runda bordet. Jag anar att det var nåt slags massutskick, men det var hursomhelst en bild med ett halvsnuskigt budskap. ”Det låter bra ;)” svarade jag, smått berusad men ändå vid mina sinnens åtminstone halvfulla bruk. Efter en stund fick jag svar.

”Ja, män/pojkar är alltid kåta. Om du vill ha något här får du höra av dig i tid så jag kan planera in dig.”

… Haha. Okej, jag må vara sugen, men jag tänker inte nedgradera mig själv till någon som ställer sig i kö för att få lite action. Nej. Hellre ingenting i så fall. Och vet ni? Jag är faktiskt stolt över mig själv.