Arkiv

november 2007

Besöker

Det blev en fortsättning på gårdagens äventyr. Alldeles nyss faktiskt.

Sitter i godan ro och spelar WoW. Hör hur någon bultar på dörren. Jag går dit och tittar i kikhålet, denna underbara uppfinning. Där ser jag samma gubbe som igår, han är kanske 40-45 år. Idag har han byxor på sig, men berusad är han fortfarande. Han fortsätter bulta. ”Jag orkar inte…” tänker jag för mig själv, och tar min morgonrocksbeklädda lekamen tillbaka till datorn. Han fortsätter bulta. Jag går tillbaka. Han fortsätter bulta.

Jag suckar för mig själv, slår sedan hårt i dörren så han rycker till där ute. ”Försvinn!” skriker jag, ”du bor inte här”. Han svarar inte, utan står svajande kvar. Då öppnas en dörr på andra sidan av trapphuset, och en man säger åt fyllot att han ska gå hem och lägga sig.

Man: Gå in nu, simma lugnt!
Fyllo: Ja… Visste du att de har en hund där inne? *pekar mot min dörr*
Man: Näe, det har jag inte sett. Men det är möjligt. Simma lugnt nu!
Fyllo: Jovisst… ”Försvinn” skäller den…
Man: Ja… Simma lugnt nu!

Efter det gick han in, och jag kan inte annat än fundera över vilka gemensamma nämnare jag och en hund har. Nåja. Ett besök till och polisen får komma och hälsa på. Antingen är gubben handikappad på nåt sätt, eller så mår han väldigt dåligt just nu och måste ta till flaskan varje dag. Men hursomhelst vill jag vara ifred från annat än söta töser.

Jag är sjuk, och det är inte roligt alls. Det kom i söndags, fick 39 graders feber och låg och vred mig med feberdrömmar om WoW. Inte kul. Sen har det varit så hela veckan, symptomen har varvats av varann. Just nu hettar det lite i pannan och rethostan är förjävlig.

Men men, det är säkert bättre på måndag så jag kan jobba igen.

Rolig episod nyss förresten. Det ringde på dörren, ca 01.05 var klockan. Jag tittar i kikhålet och där står en fruktansvärt berusad man med tröja, jacka, halsduk, strumpor och skor. Men inga byxor. Jag öppnar inte, av ganska naturliga anledningar. Först ringer han på hos mig. Sen ringer han på hos min granne bredvid. Sen ringer han på mitt emot i trapphuset. Sen ringer han på hos mig igen.

Jag ringer 114 14, möts via telesvar att jag ska ringa 112 om det är nåt akut. Rädd blev jag inte, dörren är ju låst. Men jag tänkte sova inom en inte alltför avlägsen framtid, så innan dess bör den mannen avlägsnats. Han går upp för trapporna, till våningen ovanför. Jag lägger ned mobilen. Han kommer ner igen, sätter sig på huk framför en dörr och fipplar med sina nycklar. Då kommer någon yrvaken granne ner och hjälper honom hitta rätt nyckel. Hon säger åt honom att låsa om sig, han går in och gör som hon sagt. Hon går upp igen. The end.

Liten episod nyss.

Sitter och surfar i godan ro. Plötsligt markeras hela sidan när man klickar. Försöker man byta sida öppnas en ny flik istället. Trycker man på escape kommer startmenyn upp, och trycker man på startmenyknappen händer ingenting. Jag fattar ingenting. Märker då att en brödsmula har fastnat i tangentbordet så CTRL ständigt är nedtryckt.

… Okej, jag har inte så mycket att skriva om.

Om alla stockholmare med månadskort åkte lika mycket kollektivt som jag gjorde i fredags så skulle SL gå i konkurs.

Efter jobbet, när helgen precis blivit ett faktum, var det sagt att jag, Patrick och Isberg skulle ut på krogen. Men först skulle vi alla göra andra saker. Isberg skulle på en annan fest, Patrick skulle förfesta hemma med sin tjej, och jag skulle träffa pappa. Men eftersom jobbet slutade tidigare så hade jag först inget att göra. Jag hängde då med dem hem en stund först för att slå ihjäl lite tid.

Sen åkte jag till Odenplan och åt på restaurang med pappa och farmor. Det var jag, far min, farmor, Per-Olov, min faster Margareta, och hennes kompis Ninni. Mucho trevligt. Var någon slags buffé av outforskad karaktär, men sjukt gott! Oxfilé, fläskfilé, kycklingfilé. Råstekt potatis, bakad potatis, potatisgratäng. Champinjonsås, pepparsås, bearnaisesås. Inget skit, utan hög kvalitet och en kock som skar upp allting åt en. Allt för 149 kronor! Nu låter det som den sliskigaste av reklamer, men jag menar… Fan, om jag bodde på Odengatan skulle jag käka där varje kväll.

Grejen med middagen var lite den att jag skulle uppvaktas i efterskott, har ju precis fyllt år. Av pappa fick jag pengar till en dammsugare, men farmor är lite rolig med presenter. Hon fyller i princip en bärkasse med småsaker hon tycker verkar kul. Så jag fick en tavla, en värmeljuslykta, ett påslakan, ett hemmagjort kort, en ask noblesse och ett paket tutti frutti. Det sistnämnda för att hon såg det i en affär och tänkte på farsgubben min. Ja, det stämmer. Han var med i det för länge sedan. Programserien som senare skulle kulförklaras som det sämsta påfundet genom tiderna. Men det roligaste var hursomhelst tavlan, det var en inramad blyertsskiss av ingen mindre än Elis Werner, min farfars far. Han var arkitekt, och bilden föreställer någon gränd i frankrike. Ca 100 år gammal är den, så om jag skulle bli sådär sentimental folk alltid blir i filmer så skulle jag kunna säga att man absolut känner historiens vingslag. Men jag är ju inte särskilt sentimental av mig, så jag säger ”diddladoddeli” istället.

Efter det ringde jag Patrick, han och tösen satt på McDonalds. Ingen var hemma, så jag kunde inte lägga grejerna där. Det var bara att åka hem, och passa på att inmundiga en Smirnoff ice, duscha och byta om till skjorta, slips och snedlugg kvällen till ära. Rätt hett om jag får säga det själv.

Sen bar det väg in till stan igen. Jag ringde Patrick för att ta reda på var de var och hur jag skulle ta mig dit, men han svarade genom att kräkas i luren i fem minuter. Ät inte på McDonalds i… Ja, var de nu var. Ät inte på McDonalds överhuvudtaget. Jag gick till stället, Claras (där jag några år tidigare gjort bort mig när jag raggade på Malin, kan tilläggas)… Yeeesh. ENORM kö. Jag hade inte ens sett så mycket folk på vykort förut. Patrick och tösen ville inte dra vidare då de precis kommit in, så… Ja. Hemgång.

Fredagens strapatser:

-> Till stan
<- Till Patrick och Isberg
-> Till stan
<- Hem och duscha
-> Till stan
<- Hem och sova

Det har hänt en sak förresten. Vet dock inte vad jag ska säga än, det är lagen om alltings jävlighet har jag fått för mig. Om jag skriver något så är jag för på, och om jag inte gör det så verkar jag ointresserad. Så jag säger helt enkelt som jag känner: Jag tycker att det verkar väldigt lovande. Och det gör mig glad inombords. Så får vi se vad som händer. 🙂