Arkiv

september 2007

Besöker

Ibland får man ryck, go’ vänner.

Idag städade jag. Jag kände att tiden var inne. Så det blev till att plocka undan saker från diverse bord, spruta Ajax Professional på diverse bord, samt torka diverse bord. Och så självklart den i det närmaste ritual som innebär att tömma den legion av colaburkar som tappert infunnit sig på Dagen D. För att sedan gå iväg och panta dem.

När jag pantat burk nummer sex fastnade den i maskinen. Det lät fruktansvärt och svetten började så smått att lacka i pannan. ”Botten först!” stod det på en lysande gul lapp, men jag hade gjort tvärt om för att ”det alltid fungerat förut”. Det är ett extremt kundaktigt sätt att tänka, jag vet. Jag skäms. Men så var det. Så maskinen lät en stund, jag svettades, maskinen lät ännu värre, sen åkte burken en bit längre ned och maskinen klagade om möjligt ännu högre. Sen fick jag två kronor för besväret. Ka-ching! Nästa burk hände precis samma sak med, trots att jag stoppade i den på rätt sätt. Jag gick då, likt hunden från spyan, till nästa maskin.

När jag var klar hade jag skrapat ihop 11,50. Det var inte så många burkar den här gången. Jag gick fram till kassörskan, plockade åt mig ett paket ”Stimorol Fresh Zone” och ställde det triumferande på rullbandet. Kassörskan frågade om jag hade medmera-kort, jag sade nej, och lämnade fram pantkvittona.

Daniel: Jag kan skänka resten.
Kassörskan: Va?
Daniel: Ja, skänka. Eller måste man göra det innan man får kvittot?
Kassörskan: Så. *ger mig växeln i handen och ser oförstående ut*
Daniel: Näej… Skänka. Man kan ju göra det.
Kassörskan: Jahaaa… Ja du kan göra det i burken där borta.
Daniel: Okej, då kör vi på det! *lägger 1,50 i burken*

På hemvägen tappade jag lock-delen av det plastemballage som skyddade asken. Jag såg var det landade på marken. Det var en bit ifrån mig. Jag plockade inte upp den. Jag stod där, med tuggummiasken i ena handen och nyckelknippan nästan hånfullt dinglande i andra, framför passéravläsaren. Lampan blinkade till, och jag hörde hur porten öppnades. Nu hade jag bara några sekunder på mig, innan den skulle låsas igen och allt skulle vara förlorat. I en tusendels sekund genomgick jag en inre kris. Vända mig om och göra samhället en tjänst och i patriotismens anda genomlida ytterligare sekunder i kylan, eller öppna dörren och riskera att förlora mig själv? Jag gick in. Hem. Hem till min trygga sfär, och än är jag i behåll. Men hur länge till?

(Erkänn, ni ryser av all dramatik!)

Okej, nu måste jag berätta nånting här. Jag, Daniel Werner, är sjuk som faaan!

Ni tjejer snackar om att föda barn, men ni skulle bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld! Jag hostar så att det bränner inombords, har huvudvärk som om självaste Black Ingvars repade däri, är hes som ett åkerspöke och allt jag äter eller dricker smakar kartong. Vilket får en att fundera på om kartong skulle smaka oxfilé eller helt enkelt kartong det med. Nåja.

Så det blev bara två dagars jobb den här veckan. Den sista timmen i tisdags satt jag mest och klickade runt, helt borta i skallen. Inte bra. Men på måndag tar vi nya tag.

Så, vad händer? Vad pysslas med? Ptja, eftersom jag utan förvarning fick dubbla löner IGEN, från både det gamla bemanningsföretaget och mitt nuvarande jobb, så har jag spenderat en del av dem. Först beställde jag ett Playstation 2. Ett sånt hade jag redan, men denna gång med Matrix Infinity fastlött, så nu funkar det att importera den där enorma skaran rollspel som vägrar släppas i europa. Jag har nu beställt:

Tales of Legendia
Tales of the Abyss
Xenosaga 1 & 2

Det roliga var att de två första spelbeställningarna… Inte gick så bra. Jag köpte dem via ebay, och efter att allt var betalat och klart, och en dag hade passerat, så såg jag att adressen pekade på min gamla lägenhet. Och eftersändningen gick givetvis ut för en månad sedan. Fuck. Snabbt som ögat mailade jag båda säljarna och bad dem ändra, men då hade de självklart precis skickat skiten. Märkligt hur fort det kan gå när man för en gångs skull INTE sitter som klistrad framför brevlådan, utan hade behövt att det tagit en dag extra. Så nu kommer white trash-människorna som jag bytte lägenhet med att få två spel i brevlådan. Och aldrig i helvete att jag kan tänka mig att de skulle rätta mitt misstag. Jag är så pass säker på det så att jag redan beställt nya saker (efter att ha ändrat adressen på alla 49 ställen, ebay och paypal och hej och hå). Om jag mot förmodan skulle få tillbaka spelen så ska jag ge dem upprättelse här, God bless the fucktards.

I natt drömde jag. Jag drömde att mamma hade fått för sig att köpa mig en lägenhet. Trots att jag redan har en. Så vi var och tittade på en tvärs över gatan. Det var tydligen fyra kubaner som bodde tillsammans i en etta. Mamma skulle lägga handpenning på 320 tusen kronor, och viskade att max vad hon hade tänkt sig var 550 000. Hela lägenheten var som ett loft med panoramafönster längs hela långsidan, och under loftet hade jag tydligen sett att allt var söndersprucket. Men jag vågade inte säga nåt, så plötsligt hade jag blivit bjuden på en lägenhet för 320k, där jag sedan bodde med en katt någon granne inte ville ha och hade ställt ut i trapphuset.

Jag drömmer konstiga saker. Dagens sanning.

Sådär, nu har det värsta deppandet gått över, så nu tänkte jag berätta lite om fredagen.

Jag var alltså på NØllegasque, finsittning med KTH. Och det var ju en upplevelse faktiskt. Hela den här nollningshysterin är nästan sektartad. Det är som en sekt. Väldigt märkligt för en oinvigd som undertecknad.

Kvällen började med att jag kom dit, först av alla som vanligt. Väntade väl kanske en kvart, sen kom alla i en enorm parad. Ungefär så. Sedan träffade jag min vän Robert, pratade lite med honom, hade lite småångest för att jag var en av mycket få som hade simpla jeans och gympadojor istället för kostymbyxor och lackskor. Men det var inte så farligt. Sen gick vi in, jag betalade mina 300 kr och gick sedan till baren och beställde en Smirnoff Ice.

”Mingla” var det ja. Mingla brukar för mig betyda ungefär ”stå i ett hörn, smutta på min dricka och se allmänt ensam ut, i hopp om att någon söt flicka ska förbarma sig”. Det brukar hon dock inte göra, inte heller idag. Alla kände någon, men ingen kände mig. Förutom Robert då, men han var festens centrum i egenskap av nollningsübermeister. Jag funderade flera gånger på att bara gå därifrån, ingen skulle väl märkt något ändå. Men så slog gnidigheten till, och jag tänkte på att jag åtminstone borde äta upp först eftersom jag ändå betalat dyra pengar.

Efter en olidligt lång tidsperiod så var det dags att äta. Vi gick in i matsalen, och jag försökte hitta någonstans att slå mig ned. Tro mig, det är inte så lätt att hitta när det är fri bordsplacering och man inte känner en käft. Det var mitt i letandet som det hände. En söt flicka log åt mig. ”Ett vänligt leende, alltid roligt” tänkte jag, men när jag satt mig så skulle hon förbi, och tittade på mig igen och log. ”Hmm” tänkte jag, ”det här verkar ju väldigt najs”. Då blev jag gladare igen. Så jag spenderade väl ungefär hela middagen med att med tio minuters intervaller titta åt hennes håll. Det är så typiskt mig. Usch. Men det visade sig att de jag satt med var väldigt trevliga. De bjöd mig på OP och smirnoff. Jag bjöd inte tillbaka, men hey. 😀

Så fortskred middagen. Längst fram stod talesmannen och ropade ”Mi mi mi!” när det var dags för spex eller sång eller annat. Och sedan kom FÖS (har ingen aning om vad det står för, men det var några slags nollningsledare) intågandes till munkmusik, som sedan förbyttes till YMCA och juckande i luften. Det var såklart underhållande, det säger jag inget om, men jag kan inte hjälpa att tycka att alltsammans egentligen är ett enda stort ”you had to be there”-skämt som ingen icke-KTHare fattar.

Förrätten bestod av skagenröra på en macka, det var rätt gott. Varmrätten bestod av kall kyckling och kalla rotfrukter. Det var också rätt gott (hey, vem har tid att vara kräsen när man är hungrig?). Och efterrätten bestod av cheesecake med… Jag tror det var björnbär. Det var också rätt gott. Rätt gott rakt igenom, men inte värt 300 pix.

Sen gick vi till baren, och jag hann inte stå särskilt länge förrän den söta flickan kom fram till mig. Hon sa att hon kände igen mig. Hon hade sett mig på facebook, och tydligen frågat Robert vem jag var. ”Awwwwright, giggity giggity” tänkte jag. Så vi pratade litegrann, hon hade också jobbat på Com Hem, men det var väl ungefär ett år efter jag slutade där. Efter ett tag skulle hon gå och dansa, och (jag säger det igen) eftersom mitt dansade mest ser ut som en mongolid apas så stod jag kvar och sippade på min smirre.

När hon kom tillbaka var det lögn i helvete. Lögn. I. Helvete. Det gick inte att få tillbaka någon kontakt. Hon pratade med överFÖSen och jag stod bakom och tittade i hennes nacke. Efter ett tag knackade jag på hennes rygg och undrade om hon ville hänga med ut och ta lite luft. Ett utmärkt tillfälle att få tillbaka hennes intresse. Åtminstone i en perfekt värld. ”Ja” svarade hon eftertänksamt men pratade vidare. Jag väntade en sisådär tio minuter, men inget hände. Sen gick de två och dansade igen. Hade jag haft en Sims-kristall ovanför mitt huvud hade man kunnat se den bli röd och en ledsen smiley uppenbara sig. Jag gick raka vägen till dansgolvet, tackade robert för en trevlig kväll, tryckte den söta flickan (Sofia heter hon tydligen btw) intill mig och sa att jag finns på facebook om det är något. Hur en nörd visar att han inte tar skit.


Undertecknad inspekterar sånghäftet grundligt.