Arkiv

juli 2007

Besöker

Jag är lite märklig ibland.

Idag har jag nojat mig över en smärta i skrevet. Ungefär under pungen, om ni ursäktar att det är lite too much information. Så i hypokondrins namn trodde jag självklart att det var över. Jahapp, nu hade jag fått prostatacancer, nu skulle jag dö. Nu skulle jag inte få uppleva äkta kärlek igen. Jag skulle inte få se nästa Final Fantasy, jag skulle inte få smaka mormors kokta torsk, och frågan är om jag ens skulle överleva natten.

Sen gjorde jag lite research, och fick reda på att prostatacancer inte drabbar 20-åringar. Det är ytterst sällsynt med män under 50, och det finns inga dokumenterade fall under 30. Då slog det mig vad det var för dödlig sjukdom jag hade fått för mina synder.

Igår cyklade jag hem från mamma, efter att ha ätit söndagsmiddag där. På hennes cykel med oerhört hård sadel. Det är sadeln jag känner av. Det finns nog hopp om livet ändå.

Härom natten sov jag jättekonstigt. Jag fann mig själv med att jucka mot kudden typ tre på natten. Sen minns jag att jag undrade varför jag inte sov istället, och därefter somnade jag. Skumt.

Men hur som helst, apropå det har jag drömt väldigt konstiga saker på sisone. Några nätter tidigare drömde jag att jag rökte på tillsammans med min morbror. Minns inte så mycket mer än att man tydligen rökte några konstiga bambuskott och ingen visste hur många man skulle ta.

Sen natten innan det drömde jag, för andra gången kan tilläggas, att jag var tillsammans med chefen. Men hon gjorde något så jag blev svartsjuk. Då hämnades jag. Inte genom mordbrand, inte genom kidnappning, utan något mycket mycket värre. Jag stängde ner hennes ADSL-tjänst via våra system här. Men sedan ångrade jag mig, men då hade nedtagningen redan beställts och tekniker redan varit ute och kopplat ner anslutningen. Chefen var inte glad då hon nu inte hade något att göra, eftersom bredbandet inte fungerade. Jag erbjöd mig att hon kunde vara hos mig och surfa, men jag vet inte hur det blev med det.

Där har ni drömtolkare något att bita i. 😉

Ja, jag känner mig faktiskt lite förvirrad. Vem ska jag vara egentligen?

”Mig själv”, jag vet. Jag tycker att jag är mig själv. Men jag är inte helt säker på att jag vet vem jag är. Oftast längtar jag efter någon att hålla om hårt och gosa med och dela livet med. Men ibland… Ja, ibland vill jag bara knulla. Så enkelt är det, mer romantiker än så är jag nog inte. Men det är liksom två helt skilda synsätt. Hur tusan fixar man en presentation som förmedlar något sådant?

”Hej! Snäll och omtänksam pojke söker söt flicka att hålla om
när regnet smattrar mot fönstret om kvällarna. Du ska vara gosig,
snäll och intelligent. Jag vill ut och resa, dela tankar och upplevelser,
laga mat och bara ha det väldigt bra tillsammans med dig. En typisk
kväll kan bestå av att vi ligger tätt intill varann och ser på någon bra
film, kanske håller handen och pussas i nacken. Hur som helst hoppas
jag att du finns där ute någonstans. Jag tror utan tvekan att vi har en
underbar framtid framför oss.

… Eller så knullar vi bara. Vi ses! :D”

Haha, nah. Det funkar inte. Såatteh… Ja, jag vet inte. Skitsamma. Vad har hänt på sistone då?

Igår var jag och kollegorna på teknisk support iväg och åt middag. Företaget betalade, så det verkade lovande… Skandal! Vi hade förbokat och dessutom valt ut två enskilda rätter man fick välja på, så då trodde vi i någon slags naiv verklighet att vi skulle få maten någorlunda fort. Icke. I två och en halv timme satt vi och väntade på maten. Patrick visade sitt missnöje med att släppa väder, jag tog av mig de alltför tight sittande skorna, och resten bara vred på sig i misär. Och när vi äntligen fick maten så smakade den gammal avföring. Ja, nästan iaf. Jag hade hellre ätit en skål med bajs om den kommit in efter tio minuter istället för den ”färska pastan med champinjonsås och oxfilé” som kom efter sju svåra år. Det var degig pasta som fastnade mellan tänderna, tre bitar oxfilé á två kubikcentimeter, och sedan fyrtio burkar champinjoner som smakade grus. Hade jag bara kommit ihåg vad restaurangen hette så hade jag svartmålat den. Muahaha!

Den kvällen tog musten ur oss alla. Det var meningen att vi skulle gå ut och öla och ha roligt, men istället åkte vi hem. På tågstationen träffade jag en bekant som jag stilfullt ignorerade.

Idag är det en slappdag, ty inatt ska jag och nio kollegor spela datorspel ihop. Jag kommer nog somna. Men de nästkommande två veckorna är jag ledig. Woopidoo! 😀

PS. Varför måste alla tjejer ha såna äckelhundar? Fyyyfan.

Åter igen drömde jag någon märklig mardröm som jag inte vaknade med ett ryck av. Denna gång handlade det om mutanter typ. Jag minns inte så mycket av drömmen, då jag inte orkade skriva ner allt så fort jag vaknat, men det utspelade sig på mormor och morfars land. Ett gäng människor slukades av nån slags radioaktiv sand. Så jag, min morbror och diverse andra jag inte vet vilka de var försökte gräva fram dem. Jag minns att det enda jag såg var en muterad arm där tummen satt ungefär vid armvecket. Så kravlade de sig upp ur sandhögen en efter en, vanställda till oigenkännlighet. Och onda. Minns att de jagade oss genom nåt gammalt industrikomplex.

Usch.

Idag hämtade mamma och Bengt mig, och vi hälsade på mormor och morfar på landet (coincidence? I think not). Morfars batterier håller på att ta slut. 92 år gammal är han, så det är ju rätt naturligt. Men det är jobbigt att se; nu blir han trött efter att ha varit nere på dass liksom. Det är kanske 30 meter. Men det blir väl så antar jag. Jag är iaf glad att det inte är som med farfar de sista åren. Alzheimers. Inte roligt.

Sedan följde jag med mor hem till Strängnäs. Där inmundigades fläskkarré, färskpotatis och den obligatoriska bearnaisesåsen. Efter det hjälpte jag dem att klara två bossar i Zelda Wind Waker och Ocarina of Time.

Hoodiladi hoodiladi hoppsan en sån dag.

Jaha, nu har jag gjort det igen.

Jag åt min favoritskräpmatsmiddag häromdagen. Kebab med bröd, pommes på sidan om och bearnaisesås. Yummy. Well, ibland orkar jag inte gå ut med resterna direkt, så de kan ligga någon dag. Hemskt men sant. Hur som helst, för en stund sedan låg jag och vräkte mig, spelandes Nintendo DS. Jag sträckte på mig, sparkade till de kebabrester som jag strategiskt nog valt att lägga i ena halvan av soffan, och det var då det hände.

Katastrofen var ett faktum, men det tänkte jag inte på just då. När jag spelat klart, suttit vid datorn en stund, och sedan sett hela dagens avsnitt av ”Hell’s kitchen” såg jag vad som inträffat.

Bearnaisesås. I otroliga mängder. I min soffa, med dess burk hånfullt liggandes uppochned över alltihop. Yaaargh! Jag fullkomligt öste vatten samtidigt som jag förbannade mig själv för att jag alltid låter sånt här ske. Jag vet inte vad som är värst. Att ena dynan nu kan tjänstgöra som swimmingpool, eller att jag inte lärt mig ett endaste dugg av incidenten.

… Vem är det som kommit på namnet till matlagningsprogrammet med Jamie Oliver som går på femman? Det ska tydligen vara någon slags dokusåpa där de ska rösta ut folk och få fram någon som är värdig nog att få en egen restaurang. Men alltså, namnet. Jag vet inte riktigt. ”Jamies kock”.

Det måste brunnit i huvudet på någon.