Ja, det känns inte bra just nu. Ensamheten tar kol på mig. Jag känner hela tiden att det är nånting som saknas. Och det blir värre och värre för var dag som går.

Först var det bara allmän apati. En sexuell frustration bara. Inte mer. Sånt går att slå ifrån sig. Men nu… Nu har det evolverats till något helt annat. Självförtroendet är ett minne blott. Jag känner mig ungefär som världens mest oattraktiva kille på marknaden. Känslor av att aldrig vara riktigt lycklig, utan bara ständigt befinna sig i något slags vakuum där inget annat än jobb, mat och sömn händer. Av att livet bara rinner ifrån en. Känslor av att… Bara vilja resa härifrån. Till USA. Börja ett nytt liv. Varför känner jag så?

Och folk som kommer med klyschor, de kan bara dra. De har ingen aning om hur det känns. Det kommer inte när man slutar leta, tro mig. Men folk säger så för att slippa bry sig. För det är ju precis så det är. När man kommer ut ur garderoben så blir man prisad för att man kommit underfund över vad som gör en lycklig. Men när jag blir lycklig av tvåsamhet då är det en psykisk sjukdom som måste kvävas till varje pris.

Jag borde tycka livet är ganska drägligt egentligen. I tisdags köpte jag en ny dator för sammanlagt 22 000. På jobbet tar jag många ärenden och har fina vänner. Imorrn ska jag ut med dem. Coca-cola är gott. Kissen stångas och slickar mig i ansiktet flera gånger om dagen.

Men… Ingenting är roligt.

Skriv ett par väl valda ord vettja!