• Alv

    Heh, min första kontakt med sådana där nissar var.. 2007 tror jag att det var då jag ringde till piskologavdelningen och försökte att få en tid och den jag talade med lät sådär superintresserad (oh, sicken ironi!) ända tills jag sade de magiska orden ”skadar mig själv” för då blev det eld i baken på dem.

    Du verkar ha lika bra tur med sådana där som jag har med vegetarianer, religiösa, feminister och annat löst folk: man möter på de värsta exemplaren först. =/

    Det är väl troligen olika från landsting till landsting men hittills har jag aldrig gått hos en KBT-nisse utan bara vanliga gamla hederliga piskologer och terapeuter, kan man inte få tag på en ”vanlig” sådan nuförti’n? Okej, det är ju inte något man vill punga ut med själv men privatpiskologer finns väl fortfarande och det kan ju vara så att det finns någon försäkring via facket som kanske hoppar in och hjälper till med sådana saker.

    • Ja, fy fan. När jag går till läkaren brukar det vara tre saker de säger.

      1. Hej.
      2. Har du haft tankar på att skada dig själv?
      3. Vilka mediciner har du testat?

      Och jag är ju alltid ärlig och svarar nej på andra frågan. Nästa gång får jag väl ljuga ihop att jag förberett snaran i lampkroken. Men då blir man väl tvångsintagen på psyket istället.

  • Ola

    Även om du tycker att självkänslan är viktigast att jobba på och förhoppningsvis hittar någon som kan hjälpa dig med den, varför inte ta tillfället i akt att jobba på kräkfobin med KBT-terapeuten samtidigt? Då skulle du åtminstone ha ett problem ur världen. Tyckte idén med lunchen verkade vara en jättebraidé. En fråga om kräkfobin: är du rätt för att kräkas i allmänhet eller just på allmänna platser? Kan flika in att risken att bli magsjuk av mat är ytterst liten,

    • Fast det känns lite som att fokusera på ett jobbigt eksem när man egentligen söker hjälp för typ lungcancer eller nåt.

      • Ola

        Eller så har KBT-terpeuten rätt i att kräkfobin bidrar till ännu sämre självkänsla och att det kan vara ett bra första steg. Ibland är det svårt att se sig själv utifrån och man kan åtminstone ge terapeutens förslag en chans.Förhoppningsvis vet hen vad hen talar om.

        • En bra terapeut arbetar i samförstånd med sin patient, det verkar inte den här terapeuten ha gjort.

          • Ola

            Det har du helt rätt i. Sen går dock KBT ut på att man genom praktiska övningar ska ändra sitt beteende och tankemönster. Vill man bara sitta och prata så bör man inte gå i KBT utan som terpeuten nämnde, psykodynamisk terapi.

  • P

    Jobbigt att du inte får hjälp :/. Kräkfobin och så vet jag inget om, men efter att ha läst mycket i din blogg tycker jag att det här påminner om dig (inte menat att såra, bara hjälpa):
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Histrionisk_personlighetsst%C3%B6rning

    • Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev sjukt ledsen av att se det svart på vitt sådär. Men samtidigt känner jag ju att precis allting stämmer in på mig.

      Är det såhär som jag och min blogg framställs så är det ju absolut inte konstigt att jag är och kommer förbli singel.

    • Man ska ge blanka fan i att diagnosticera sig själv och andra via internet. Oavsett om man prickar rätt eller ej så är det en SJUKT DÅLIG IDÉ, och det kan sätta farliga griller i huvudet på den det gäller.

      Det finns en anledning till att man diagnosticeras tillsammans med utbildad psykvårdspersonal, som förhoppningsvis vet hur en patient ska hanteras. Du vet det sannerligen inte, så ge fan.

  • N

    Tjohojsan Daniel!

    Nu har jag suttit här ett tag med massa saker i huvudet som jag skulle vilja skriva ner och skicka, men pga att jag är dålig på att formulera mig och du är väldigt duktig på det så skiter jag i mina tankar. Även du kan göra någon med jävligt bra självförtroende och självkänsla lite osäker och oduglig! Ta det som en komplimang, för det är det, på något halvoklart vis.

    I alla fall, det jag egentligen vill är att ge dig ett tips på hur du kan förbättra din självkänsla i alla fall lite grann. Det kommer inte rädda dig från dina problem och du kommer troligtvis kolla lite så där snett med en nypa förakt när du läser det. Det är i alla fall den reaktionen jag fått från mina vänner! Men skitsamma, det fungerar asbra för mig (även om jag knappast behöver bättre självkänsla, MVH N_strohetsvansinne).

    Jag gillar att missa poängen när jag ”pratar”? Aja. Komplimangbok! En bok där du skriver ner saker som gjort dig glad. Det kan vara stora saker som t.ex. Tjej: ”Hej, du är så snygg så jag var tvungen att onna till tanken av dig inatt” eller att någon höll upp dörren för dig när du skulle in på ICA (som f.ö. har automatiska dörrar, om ens det? Sktisamma, you see my point) eller att någon söt log mot dig.
    Ofta glömmer man bort sådana saker och om man samlar allt i en bok och sedan läser den så blir man så där lite extra glad, precis som man blev när det hände första gången! Jag menar, när du känner dig dålig och misslyckad, inte fan sitter du och tänker ”Aa men den sa faktiskt att jag var bra på det”, eller? Man sitter snarare och tänker ”Aa men den sa faktiskt att jag var dåligt på det”.

    Jag har haft bra självkänsla hela livet så jag kan absolut inte relatera till dina känslor och därför inte veta om det här kommer att fungera på dig eller inte. Men varför inte testa, who knows, kanske kan göra dig lite glad en sekund och det är bättre en ingen sekund alls. Du kan ju börja med att skriva in att en söt Nina tycker att du skriver bra!

    Jävlar vad långt det blev! Det här var typ 25% av mina tankar kring det här!

    Aja, nu ska jag gå äta och tänka hur skum jag är, på ett bra sätt! Hej då!

    • Tack för dina fina ord. 🙂

      Det sjuka är väl att det här med att jag skriver bra inte får mig särskilt mycket gladare. Jag tar det ju absolut som en komplimang, men det enda som gör mig glad på riktigt är relationsmässiga kommentarer. Exempelvis att någon har ”onnat” åt mig. Vilket är en komplimang jag aldrig fått. Men ändå.

      Vet inte varför sådant känns viktigare än mer intellektuella saker. Men å andra sidan stod det ju under informationen om ”histrionisk personlighetsstörning” att personen ofta är överbekymrad om fysisk attraktivitet. Så det kanske är det jag har.

      Hur som helst: Kram!

      • N

        Klart relationsmässiga och ytliga kommentarer är roligare att höra. Kan tänka mig att majoriteten av folket tycker det.

        Kan det inte bero på vad man är van vid då?
        Ex jag på krogen: Killar raggar oftast på mig för att jag är snygg, för att de vill ha sex med mig. Inte för att jag har en hjärna. När det då kommer en snubbe som faktiskt är intresserad av att prata med mig, lära känna mig och av vad jag har i huvudet så blir jag ju gladare av det eftersom att det är något som inte förekommer lika ofta.

        Du är väl van vid att folk spanar in din blogg och läser dina långa inlägg. Mindre van vid onn-kommentarer. Därför är det mer glädjande?

        …Och det där med ”histrionisk personlighetsströrning”.. Hum.. Gillar inte personlighetsstörningar. Alla har ju minst en om man verkligen börjar läsa. Men om du känner att du hittat ”din grej” så är det väl skönt för dig. Frågan är bara hur en diagnos ska hjälpa dig att må bättre, för det väl ändå det som är poängen, inte att hitta en namn på ”vad du är”.

        • Moa

          Det är klart att en diagnos kan hjälpa, väldigt mycket dessutom! Det kan förklara varför man tänker och känner på ett visst sätt, varför man beter sig si eller så. Det kan hjälpa en att förstå ett visst beteende och förstår man sin ”sjukdom” så kanske det kan vara enklare att hantera den. Har personlig erfarenhet kring just detta och vet att det är så för väldigt många. Att låta ens tillstånd/sjukdom/osv att definiera en, eller ta över ens liv, det är dock något annat.