För två år sedan genomled jag botten av min psykiska ohälsa. Jag kunde inte sätta mig på pendeltåget till jobbet utan att få panikångest och börja hyperventilera. Jag var övertygad om att jag skulle kaskadkräkas rakt ut, och hur alla passagerare skulle ställa sig i en ring runt mig och spyan, och hånskratta. Sedan skulle en arg sydamerikansk städare skälla ut mig och tvinga mig att torka upp allt, hela tiden under allas hånfulla blickar.

På grund av det här med kräkfobin blev det problem att äta mat bland folk, speciellt på jobbet. Så fort jag åt nånting så blev jag illamående och började fundera kring sannolikheten att bli matförgiftad, och om jag skulle hinna hem innan det bröt ut.

Därför började jag gå i KBT-terapi; jag fick en remiss via vårdcentralen. På samma gång fick jag ganska starka SSRI-tabletter som jag tog i fyra månader. Såhär med facit i hand så hjälpte de inte det minsta, men däremot hade de väldigt bra effekt vad gällde att göra min penis obrukbar. Så dem slutade jag med rätt tvärt.

Efter att ha gått tio gånger hos terapeuten så utvärderade vi det hela. Jag hade fått fylla i en ångestskala före och efter dessa tio gånger; vid första besöket hade jag en fyra på skalan (maxpoäng vet jag dock inte) och efter tio gånger hade jag en tia. Terapeuten gjorde det mycket klart för mig. Vi kan inte fortsätta, för om vi gör det finns det risk att jag börjar tro att terapi inte hjälper och därför skulle få ”farliga hopplöshetskänslor”.

De efterföljande månaderna var det inte mycket att göra utom att hanka sig fram på jobbet, trots ångest. Sakta men säkert började jag kunna äta där. Om än bara en smörgås. Men ändå; framsteg. Jag började kunna åka pendeltåg; först med stora svårigheter. Sedan med små svårigheter. Nu utan svårigheter.

Men hela tiden har ångesten funnits där. Då menar jag ingen panikångest, utan en mycket värre version. En dov molande ångest som sitter i maggropen, och gör att jag känner mig sjuk. Det går inte en enda dag utan att jag känner mig febrig och har yrsel på jobbet. Det svider i ögonen. Jag känner mig slö och har svårt att ta beslut. Bakfull utan att ha druckit en droppe. Jag känner mig sällan stressad, men det är solklara stressymptom. Efter två år börjar det ta ut sin rätt på kroppen. Sjukdomsperioderna duggar tätare och tätare. Det paradoxala är att jag känner att jag gör framsteg på matfronten, och jag märker utan tvekan hur mycket bättre jag kan hantera resorna. Men ändå känns det som att de fysiska ångestsymptomen bara blir värre och värre… och värre.

Som jag skrivit tidigare (här och här) så har jag gått hos en annan KBT-terapeut, via jobbet, sex gånger nu. Vi har ännu inte kommit fram till hur vi ska ”behandla” mig, eftersom jag gjorde det ödesdigra misstaget att nämna kräkfobin. Jag började gå där för att bli av med den fullständigt vidriga självkänsla jag haft i hela mitt vuxna liv, och på samma gång diskutera vad jag ska göra med de fysiska stressymptomen. Själv tror jag att kräkfobin, eftersom den bara är bland folk och vid andra sociala tillfällen, är ett resultat av att jag på grund av självkänslan är enormt rädd för att göra bort mig.

Men så fort jag nämnde kräkproblematiken så var det plötsligt det vi skulle fokusera på, enligt min terapeut.  Vilket inte jag hade någon lust med. Men när jag berättade att jag hellre vill jobba på självkänslan så ville inte min terapeut fortsätta. Historien hade upprepat sig. Jag fick till besöket idag på mig att bestämma mig vilken approach jag tycker att vi ska ha. Och idag var jag där, varpå samtalet gick ungefär såhär:

Terapeut: Så… Hur har du tänkt om det vi pratade om sist?
Jag: Jaa… Alltså, jag vill nog försöka jobba på det här med självkänslan. Det känns som det värsta, och jag tror att kräkproblemen härstammar från det.
Terapeut: Okej. *tydligt missnöjd med mitt val* Kan du komma med några konkreta exempel på när du har problem med självkänslan?
Jag: Njae, inte direkt, det är mer en känsla jag har. Jag känner mig dålig. Att andra killar är bättre än jag, speciellt när det kommer till relationer. Andra killar verkar vara större kap än jag.
Terapeut: Okej. Men du sa att din f.d flickvän dumpade dig pga självkänslan och för det här med kräkfobin?
Jag: Nja, kräkfobin vet jag inte. Men på grund av min låga självkänsla.
Terapeut: Hur då?
Jag: Jag fick ångest och blev väldigt bekräftelse-krävande en helg. Och så har det varit även tidigare. Liknande episoder. Jag förstår ju att det tär på förhållandet… Men det är inte bara i förhållanden som det känns jobbigt. Det är liksom problem även innan. Jag kan sitta på en dejtingsajt och se en tjej, och sedan känna att det inte ens är någon mening att jag skriver till henne, eftersom jag vet att hon kommer dissa mig ändå. Jag känner mig liksom som att jag spelar i en annan liga. En sämre liga. Korpen, typ.
Terapeut: Du tror inte att det här med kräkfobin bidrar till den känslan då? För jag tror att många tjejer skulle tycka att det är ett stort problem.
Jag: Jo, men. Ja. Jag känner inte att det är huvudproblemet.
Terapeut: Jadu. Det känns fel av mig att fortsätta den här terapin när det känns som att du inte riktigt är redo. En del av dig vill verkligen lösa det här, men sedan vill du ändå inte utföra de uppgifter som ingår i KBT.
Jag: Jaså? Jag vill inte äta lunch med dig, nej. Jag har inga problem med att göra hemläxor vad gäller självkänslan, men några sådana har du inte kommit med. Det har bara varit fokus på kräkproblematiken.
Terapeut: Jag tror att den är ett stort hinder, och gör att du känner dig dålig.
Jag: Men alltså, jag har haft låg självkänsla i många herrans år. Kräkfobin har jag haft i två.
Terapeut: Men det känns inte som att du är villig att utföra de uppgifter som behövs för att detta ska fungera. Du säger ju att du inte vill skriva till vissa tjejer eftersom du redan ”vet” att de är ointresserade.
Jag: Jo, men det är väl inte samma sak. Jag kan ju inte skriva till tjejer för skrivandets skull, det måste ju finnas något intresse från min sida också?
Terapeut: Att jobba på självkänslan skulle nog innebära att du skulle vara tvungen att skriva till fem tjejer varje DAG, en lång tid framöver. För att bryta dina mönster av att inte skriva.
Jag: Men jag har inga problem med att skriva till folk, men det är ju tankarna som ändå finns där. Varför känner jag att jag inte duger?
Terapeut: Jag tror att man måste lära sig att acceptera dessa tankar. Det vi måste jobba på är att inte AGERA efter dem.
Jag: Jaha… Eh. Ja. Jag hoppades väl nånstans att man skulle kunna jobba på att ändra sina tankemönster. Det klart jag kan skriva till folk, och lära mig att inte kräva bekräftelse när jag känner så, men jag vill ju helst av allt slippa ens känna så från första början. En sån terapi behöver jag nog i så fall.
Terapeut: Hur menar du?
Jag: Ja, en terapi där man kan prata och inte göra så mycket praktiska saker.
Terapeut: Då är nog inte KBT något för dig. Det jag är utbildad till är att exponera för det som verkar obehagligt. Det är inte alla människor som blir hjälpta av KBT.
Jag: *börjar nu bli irriterad på riktigt* Nä. Men det är ju bara det som vården har att erbjuda. KBT eller mediciner. Jag är så jävla trött på detta tjat om mediciner! Det är som att läkarna kommer i byxorna så fort de får skriva ut SSRI till någon. Då är det julafton för dem, liksom.
Terapeut: Ja… Mitt förslag är att du går tillbaka till läkaren och kräver att få byta behandlingsform. Det finns kognitiv terapi och psykodynamisk terapi. Och du torde inte behöva ta mediciner om du inte vill.

Sen tackade vi varandra för sex helt värdelösa timmar tillsammans, och jag gick därifrån mer bedrövad än nånsin. Jaha. Jahapp. Tjolahoppsan-fucking-sa. Då var man tillbaka på ruta ett.

Dags att ringa vårdcentralen imorgon, och vara tillbaka i detta underbara ekorrhjul. Först får man vänta minst en vecka på att få tid hos en läkare. Sen kommer de att säga att jag antingen får ta mediciner, eller vänta i någon oändlig vårdkö medan jag jobbar vidare under konstant ångest. Allt enligt Försäkringskassans rekommendationer. Experterna på hur just jag mår.

Välkommen till svensk psykvård, Daniel!

14 kommentarer

  1. Heh, min första kontakt med sådana där nissar var.. 2007 tror jag att det var då jag ringde till piskologavdelningen och försökte att få en tid och den jag talade med lät sådär superintresserad (oh, sicken ironi!) ända tills jag sade de magiska orden ”skadar mig själv” för då blev det eld i baken på dem.

    Du verkar ha lika bra tur med sådana där som jag har med vegetarianer, religiösa, feminister och annat löst folk: man möter på de värsta exemplaren först. =/

    Det är väl troligen olika från landsting till landsting men hittills har jag aldrig gått hos en KBT-nisse utan bara vanliga gamla hederliga piskologer och terapeuter, kan man inte få tag på en ”vanlig” sådan nuförti’n? Okej, det är ju inte något man vill punga ut med själv men privatpiskologer finns väl fortfarande och det kan ju vara så att det finns någon försäkring via facket som kanske hoppar in och hjälper till med sådana saker.

    • Daniel Svara

      Ja, fy fan. När jag går till läkaren brukar det vara tre saker de säger.

      1. Hej.
      2. Har du haft tankar på att skada dig själv?
      3. Vilka mediciner har du testat?

      Och jag är ju alltid ärlig och svarar nej på andra frågan. Nästa gång får jag väl ljuga ihop att jag förberett snaran i lampkroken. Men då blir man väl tvångsintagen på psyket istället.

  2. Även om du tycker att självkänslan är viktigast att jobba på och förhoppningsvis hittar någon som kan hjälpa dig med den, varför inte ta tillfället i akt att jobba på kräkfobin med KBT-terapeuten samtidigt? Då skulle du åtminstone ha ett problem ur världen. Tyckte idén med lunchen verkade vara en jättebraidé. En fråga om kräkfobin: är du rätt för att kräkas i allmänhet eller just på allmänna platser? Kan flika in att risken att bli magsjuk av mat är ytterst liten,

    • Fast det känns lite som att fokusera på ett jobbigt eksem när man egentligen söker hjälp för typ lungcancer eller nåt.

      • Eller så har KBT-terpeuten rätt i att kräkfobin bidrar till ännu sämre självkänsla och att det kan vara ett bra första steg. Ibland är det svårt att se sig själv utifrån och man kan åtminstone ge terapeutens förslag en chans.Förhoppningsvis vet hen vad hen talar om.

        • En bra terapeut arbetar i samförstånd med sin patient, det verkar inte den här terapeuten ha gjort.

          • Det har du helt rätt i. Sen går dock KBT ut på att man genom praktiska övningar ska ändra sitt beteende och tankemönster. Vill man bara sitta och prata så bör man inte gå i KBT utan som terpeuten nämnde, psykodynamisk terapi.

    • Daniel Svara

      Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev sjukt ledsen av att se det svart på vitt sådär. Men samtidigt känner jag ju att precis allting stämmer in på mig.

      Är det såhär som jag och min blogg framställs så är det ju absolut inte konstigt att jag är och kommer förbli singel.

    • Man ska ge blanka fan i att diagnosticera sig själv och andra via internet. Oavsett om man prickar rätt eller ej så är det en SJUKT DÅLIG IDÉ, och det kan sätta farliga griller i huvudet på den det gäller.

      Det finns en anledning till att man diagnosticeras tillsammans med utbildad psykvårdspersonal, som förhoppningsvis vet hur en patient ska hanteras. Du vet det sannerligen inte, så ge fan.

  3. Tjohojsan Daniel!

    Nu har jag suttit här ett tag med massa saker i huvudet som jag skulle vilja skriva ner och skicka, men pga att jag är dålig på att formulera mig och du är väldigt duktig på det så skiter jag i mina tankar. Även du kan göra någon med jävligt bra självförtroende och självkänsla lite osäker och oduglig! Ta det som en komplimang, för det är det, på något halvoklart vis.

    I alla fall, det jag egentligen vill är att ge dig ett tips på hur du kan förbättra din självkänsla i alla fall lite grann. Det kommer inte rädda dig från dina problem och du kommer troligtvis kolla lite så där snett med en nypa förakt när du läser det. Det är i alla fall den reaktionen jag fått från mina vänner! Men skitsamma, det fungerar asbra för mig (även om jag knappast behöver bättre självkänsla, MVH N_strohetsvansinne).

    Jag gillar att missa poängen när jag ”pratar”? Aja. Komplimangbok! En bok där du skriver ner saker som gjort dig glad. Det kan vara stora saker som t.ex. Tjej: ”Hej, du är så snygg så jag var tvungen att onna till tanken av dig inatt” eller att någon höll upp dörren för dig när du skulle in på ICA (som f.ö. har automatiska dörrar, om ens det? Sktisamma, you see my point) eller att någon söt log mot dig.
    Ofta glömmer man bort sådana saker och om man samlar allt i en bok och sedan läser den så blir man så där lite extra glad, precis som man blev när det hände första gången! Jag menar, när du känner dig dålig och misslyckad, inte fan sitter du och tänker ”Aa men den sa faktiskt att jag var bra på det”, eller? Man sitter snarare och tänker ”Aa men den sa faktiskt att jag var dåligt på det”.

    Jag har haft bra självkänsla hela livet så jag kan absolut inte relatera till dina känslor och därför inte veta om det här kommer att fungera på dig eller inte. Men varför inte testa, who knows, kanske kan göra dig lite glad en sekund och det är bättre en ingen sekund alls. Du kan ju börja med att skriva in att en söt Nina tycker att du skriver bra!

    Jävlar vad långt det blev! Det här var typ 25% av mina tankar kring det här!

    Aja, nu ska jag gå äta och tänka hur skum jag är, på ett bra sätt! Hej då!

    • Daniel Svara

      Tack för dina fina ord. 🙂

      Det sjuka är väl att det här med att jag skriver bra inte får mig särskilt mycket gladare. Jag tar det ju absolut som en komplimang, men det enda som gör mig glad på riktigt är relationsmässiga kommentarer. Exempelvis att någon har ”onnat” åt mig. Vilket är en komplimang jag aldrig fått. Men ändå.

      Vet inte varför sådant känns viktigare än mer intellektuella saker. Men å andra sidan stod det ju under informationen om ”histrionisk personlighetsstörning” att personen ofta är överbekymrad om fysisk attraktivitet. Så det kanske är det jag har.

      Hur som helst: Kram!

      • Klart relationsmässiga och ytliga kommentarer är roligare att höra. Kan tänka mig att majoriteten av folket tycker det.

        Kan det inte bero på vad man är van vid då?
        Ex jag på krogen: Killar raggar oftast på mig för att jag är snygg, för att de vill ha sex med mig. Inte för att jag har en hjärna. När det då kommer en snubbe som faktiskt är intresserad av att prata med mig, lära känna mig och av vad jag har i huvudet så blir jag ju gladare av det eftersom att det är något som inte förekommer lika ofta.

        Du är väl van vid att folk spanar in din blogg och läser dina långa inlägg. Mindre van vid onn-kommentarer. Därför är det mer glädjande?

        …Och det där med ”histrionisk personlighetsströrning”.. Hum.. Gillar inte personlighetsstörningar. Alla har ju minst en om man verkligen börjar läsa. Men om du känner att du hittat ”din grej” så är det väl skönt för dig. Frågan är bara hur en diagnos ska hjälpa dig att må bättre, för det väl ändå det som är poängen, inte att hitta en namn på ”vad du är”.

        • Det är klart att en diagnos kan hjälpa, väldigt mycket dessutom! Det kan förklara varför man tänker och känner på ett visst sätt, varför man beter sig si eller så. Det kan hjälpa en att förstå ett visst beteende och förstår man sin ”sjukdom” så kanske det kan vara enklare att hantera den. Har personlig erfarenhet kring just detta och vet att det är så för väldigt många. Att låta ens tillstånd/sjukdom/osv att definiera en, eller ta över ens liv, det är dock något annat.

Skriv ett par väl valda ord vettja!