• Petra

    Åh soulmate, det låter som en av mina ”bra” dagar under dom 3 åren jag hade med daglig panikångest. Har sluppit skiten (mer eller mindre) i snart ett år, men nu då jag är så stressad att jag knappt vet vad jag heter så börjar det komma tillbaka. Det är sådana dagar man ska ha cheescake i frysen och utan att få dåligt samvete äta hur mycket snabbmakaroner man vill!

    • Eller hur, det är hemskt. Vad hade du panikångest för? Du får gärna maila om du inte vill skriva rakt ut. Men jag märker ungefär samma sak, ju mer jag oroar mig desto högre är sannolikheten att det blir problem. Hemma oroar jag mig t.ex inte alls eftersom jag känner mig trygg här, och hemma blir det heller ALDRIG problem.

      Fast cheesecaken kan du väl hålla för dig själv? Deal? 😉

  • Petra

    Förresten så rekommenderar jag ett ryskt reselexikon. Mycket givande. Man blir kanske inte så mycket klokare men det låter i alla fall roligt när man läser!

  • Linnean

    Kan inte låta bli att undra: Vad var det som hände innan kl 16? Någon som fick dig att må sämre. Eller satt du och tänkte på nåt speciellt? Fundera igenom det noga, kanske du hittar vad som utlöste detta idag. Åt du lunch idag? Jag tror att det är ditt psyke som talar till dig inte kroppen i sig. Det är något du behöver bli medveten om. Slutar innan jag börjar låta som en spåkvinna.. 😀 Vill så gärna hjälpa. Vet att det är hemskt att gå igenom panikångestattacker.

    • Bra analys! Anar nånting liknande. Det skumma var att det bara kom, liksom PANG. Det var möjligen lite halvstressigt på jobbet precis innan, men inget jag inte kan hantera. Åt ganska liten lunch däremot, bara en macka. Men det är lite beroende på dagsform, ibland äter jag inte mer än så till lunch.

  • Petra

    Livet i största allmänhet,vad hade jag inte ångest för är en bättre fråga haha. Sämsta dagarna vaknade jag med hjärtklappning, bölade som ett litet barn 90% av dom få timmarna jag var vaken och var glad om jag ens kom utanför mitt sovrum för att det kändes som att världen (eller ”det stora svarta” i mig) skulle äta upp mig då.

    Fast det började väl med en EXTREM prestationsångest -> vanlig depression och ångest -> panikångest som slutade med början till socialfobi. Så så fort jag nu börjar tänka att jag MÅSTE göra/klara något en viss tid (jag pluggar så jag har ju inte så mycket att välja på hehe) så känner jag av det och måste tvinga mig själv att i princip skita i det och få ett ig på den uppgiften.