Domen

Idag var jag på vårdcentralen, och så kom då domen. Bilan föll, så att säga. Vad är det egentligen för fel på mig? Varför är jag så trött i tid och otid? Varför går jag runt och mår tjyvens? Varför slutade de sända Dallas?

Efter att ha väntat på läkaren, som var tio minuter sen, fick jag träda in i salen och slå mig ner i en överdrivet obekväm stol. Läkaren tittade på mig. Sedan på datorskärmen. Sedan på mig igen. Jag såg framför mig hur han skulle säga ”Game over” och visa någon slags tumörbildning i det mest ovidkommande organ som finns.

Men… det blev inte så. Istället berättade han att alla prover var helt normala, utom ett. Jag hade alldeles för lågt D-vitamin. Man skulle ha över 50 (nanogram per milliliter – såklart) och jag hade 21. Så det kan mycket väl vara det som åtminstone bidragit till min monstruösa trötthet de senaste månaderna. Sen fick jag ett helt gäng med mediciner utskrivna, det var två stycken mot illamående och en betablockerare mot oro. Allting vid behov. Tyvärr lär jag väl inte ta något av det, eftersom jag givetvis även lider av oro över biverkningar. Så tar jag en medicin mot oro och en medicin mot illamående, så kommer jag bli så orolig över biverkningarna, att jag blir illamående. Fan.

Sen hade de glömt att ta prov på mitt antal röda blodkroppar, så jag skulle få ett stick i fingret innan jag fick åka hem. Det var bara att ta en kölapp så fixar sjuksköterskorna det, sa läkaren. Sagt och gjort. Men när jag gick ut i väntrummet så var det helt tomt. Inte en käft var där. Jag tittade på klockan, och då hade de gått på lunch sen tio minuter tillbaka. Bara till att vänta.

När jag kom tillbaka så fick jag det där efterlängtade sticket (som faktiskt gjorde ont :() och sen fick jag vänta några minuter till på resultatet. Läkaren hade speciellt sagt till om att jag skulle få svar direkt. Och mycket riktigt kom det strax en sköterska med ett papper, där alla provsvaren stod. X – 3,9 och Y – 7,2 osv. ”Är allt normalt?” frågade jag, varpå sköterskan svarade att detta hade hon minsann ingen aning om. Sånt fick jag fråga läkaren om.

”Jaha” tänkte jag och begav mig bort till läkarens rum. En röd lampa lyste, vilket betydde att han var upptagen. Jag knackade på, med den absolut mesigaste knackningen i mänsklighetens historia. Det var snarare som att jag smekte dörren lite. Hur som helst, inget svar. Då irrade jag omkring i korridorerna ett tag. Ingen ville möta min blick. Vafan, jag ville bara att nån kunde se över mina provsvar! Till slut haffade jag tag i en stackars människa i vit rock, som uppenbart besvärat förklarade att allt verkade vara normalt.

Sen fick jag åka hem och vila efter dagens strapatser.

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst