Min tandläkarskräck

Ikväll kom jag att tänka på det här med smärta. Så därför ska jag berätta en historia om något som vagt kan relateras till det, typ.

Jag minns min gamla tandläkare Birgitta. En vidrig kvarleva från en svunnen tid där stora smeder med håriga underarmar drog ut folks tänder med hovtång. Jag har visserligen aldrig tyckt om att gå till tandläkaren, vilket nog startade med att tre tandläkarstudenter besökte vår klass i mellanstadiet. De berättade ingående om hur ont det gör att rotfylla en tand. Så bravo, de lyckades ge mig tandläkarskräck som hållit i sig sedan dess. Och inte var Birgitta mycket till hjälp heller.

En gång var jag tvungen att dra ut en tand. Det var visserligen en mjölktand, men den måste ha varit muterad eftersom roten var över två centimeter lång. ”Säg till om det gör ont” sa hon. Sen började hon dra så det knakade i den där jävla tanden. ”Nu gör det ont!” ropade jag (trots två bedövningssprutor). ”Not a fuck was given by Birgitta” skulle man kunna säga. Snart var tanden ute, men min tillit till henne var tillintetgjord.

När jag fyllde 18 ringde jag och bad henne fara åt helvete. Fast med lite finare ord.

PS. Dagens humör: foreveralone

, , ,

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst