Välkommen Sigge

Nä hörni; inte kan bloggen sluta (eftersom jag så sällan uppdaterar skiten) i sånt supermoll. Så här kommer han: Sigge! En liten kisse (född 21 april) som vi hämtade för snart två veckor sedan. Även han är beprydd med fyra ben och en svans. Än så länge har han en aldrig sinande energi, och gillar att ställa till med allsköns djävulskap. Men då och då visar han kärlekstendenser och ligger och sover på ens mage. Då är det trevligt.

Jag har inte riktigt bestämt mig för om namnet kommer från Sigismund eller Sigvard Marjasin, men Sigge får det nog bli i vardagligt tal. Jag tyckte först Nerfezael, men det blev det avslag på.

Det känns fortfarande konstigt; jag tycker om katten men det är inte utan att man jämför med Salahuddin. Vi spenderade liksom tio år tillsammans; jag kunde honom utan och innan. Det känns lite som att man varit tillsammans med någon i många herrans år, blir brutalt dumpad, och ger sig ut i natten för att hitta nåt rebound. Inte riktigt rätt än alltså, men det kommer nog. Jag tycker ändå att jag väntade ganska länge, men det blev olidligt tomt så det gick inte mer.

Apropå Salahuddin. Avlivningen gick förhållandevis bra även om det såklart var fruktansvärt – men ändå värst för honom får man väl ändå påstå. Jag hade ju inte behövt vara med, men det hade känts fel att överge honom i slutet sådär. Han fick sprutan (utan lugnande först – veterinären försäkrade om att det går så pass fort ändå och lugnande brukar bara få dem att må sämre), kräktes lite mat (vilket var synd – hon sa att det aldrig hänt förut), och sen tuppade han av med tungan i mungipan. Och så var han borta; det hela tog max nån minut. Hon tände ett litet ljus, jag tackade för ett fint bemötande, och gick därifrån med tom bur och gråten i halsen. Han har förresten spridits i en djurminneslund i Enköping; inte för att jag nånsin kommer att åka dit men det känns skönt att veta att han inte hamnade på tippen.

På vägen hem hände nåt ganska sjukt. Jag ville förstås hem så fort som möjligt, så jag beställde taxi. En språjlans Tesla hämtade upp mig, med en typ 60-årig förare. Vi hade kanske åkt fem minuter (av tio möjliga) innan det plötsligt smällde rejält i en T-korsning. Han missade högerregeln och körde in i förarsidan på en annan bil. Han rusade ut och bad om ursäkt; han erkände att han satt och tänkte på annat. Sen gjorde de upp medan jag bara gick därifrån. Väldigt absurt allting. Som tur var så klarade jag mig helskinnad, han hann bromsa ganska länge innan det smällde så det var väl egentligen inte värre än en kraftig krock när man åker radiobilarna. Så det enda som hände var att jag fick lite ont i käken eftersom jag bet ihop så hårt, lite skrubbsår på knäna av att jag åkte fram mot förarsätet (jag sitter alltid bak, då slipper man artighetskonversera), och lite ont i nacken som rätt snabbt gick över (har inte känt av det sen dess så det är nog ingen whiplash-varning).

Det här var min första krock, och förhoppningsvis den sista. Det får dröja längre än så innan vi ses igen, Salahuddin. Jag glömmer dig aldrig, men nu måste jag försöka torka tårarna och fokusera på det här nya lilla livet.

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst
2