Ingen tycker om mig

Den där titeln hade kunnat vara clickbait i bästa Aftonhoran-manér, om det inte hade varit så att jag faktiskt känner så. Jag har nog i princip alltid känt så, även om påtagligheten varierar lite.

Först och främst får jag väl säga att det inte gäller alla. Martina tycker om mig. Mamma tycker om mig. Några få arbetskamrater tycker nog att jag är okej att ha som kollega. Sedan finns det några få till som jag antar inte ogillar mig. Folk som har försökt att ha mig i sitt liv på ett eller annat vis; typ bjudit in mig till att ses. Problemet är att jag är så jävla rädd att jag inte ska vara intressant nog att träffa, eller att det ska bli konstig stämning (denna känsla infann sig dock inte när jag gick på dejter; då var det kanske pilskheten över det potentiella liggandet som tog överhanden). Det i kombination med att jag rent generellt är ganska introvert gör att jag liksom… inte vill ses. Och då är det inte konstigt att folk tappar sugen på att försöka.

Men utöver dessa tappra kämpar som trots allt stannar kvar så känner jag, för att komma till saken, att typ ingen tycker om mig. Det har blivit som nån slags psykos eller något. Vissa dagar kan jag knappt tänka på något annat. Jag minns att jag, när jag var kanske 13 år, gick till en kurator hos ungdomsmottagningen. Han sa att det är ganska elakt av mig att, utan att veta, anta att folk inte tycker om mig. Tanken var att jag skulle bli pepp och inse att ”oj, jag vet ju faktiskt inte detta!” men istället blev jag ledsen över att han kallade mig elak. Den där sortens psykologi har aldrig bitit på mig.

Det känns lite som att jag bara ser det negativa. Jag samlar på mig oförrätter, som jag sen bär med mig till de drar ner mig i dyn totalt. Jag kan inte räkna upp så många positiva händelser, trots att de finns, men när det gäller de negativa händelserna så är det inga problem alls.

De tyngsta sakerna är folk som lämnat mig. Jag kommer nog aldrig att komma över att Patrick sa upp bekantskapen för att jag var inne i en djup depression och var väldigt självömkande. Alltså, jag tog nog mycket energi av folk i min närhet, så jag klandrar honom inte. Han var det närmaste en bästis jag haft i vuxen ålder, och det SUGER att han försvann. Han är inte ensam om att ha brutit kontakten, men det är nog det som känns värst. Jag tänker på det minst en gång i veckan.

En annan sak jag tänker mycket på är att det känns som att nästan ingen gillade mig på mitt förra jobb. Under tiden jag jobbade där så trodde jag att de gjorde det, men det har väl så smått visat sig att så inte var fallet. En del av dem vill helt enkelt inte ha kontakt. Min f.d chef vill inte vara vän med mig på Facebook. Hon vill vara vän med alla gamla kollegor utom mig. Andra spenderar varje möjlighet till att tvåla till mig. Bara för att jag är ledsen ibland så torde ju inte det ge folk rätt att på ett hånfullt sätt kommentera mönster de tycker sig se i min personlighet.

Det kan också vara mindre saker. Ibland larvigt små. Men det är saker jag inte har glömt, även om jag skulle vilja. Här har vi ett litet urval, utan inbördes ordning.

  • Min ex-flickväns kompis kommenterade på den här bloggen, och skrev att hennes (exets) nya pojkvän var så grymt mycket bättre än jag, och att hon är så lycklig nu. Det var visserligen sant alltihop, men vem skriver så bara för att såra?
  • Min f.d kollega (en av de få som inte avskytt mig efter jag slutade där), som varit hängiven följare av mig under många år, avföljde mig på twitter och slutade läsa bloggen för att det ”blev för mycket”.
  • Personen som bad mig börja med Twitter avföljde mig där efter nåt år.
  • Jag registrerade mig på ett katt-forum, i hopp om att skaffa vänner. Det backfire:ade ju ganska rejält, så inom några månader tyckte de flesta illa om mig.
  • För många år sedan så skrev min barndomsvän att han trodde att jag var manodepressiv. Det är fan en ganska seriös psykisk sjukdom att slänga sig med. Kort därpå tog han bort mig som vän på Facebook. Jag skickade ett meddelande där jag undrade varför, och han svarade att han tyckte jag lät otrevlig. Jag ursäktade mig men han ville inte lägga till mig igen. Såhär i efterhand saknar jag honom inte för fem öre, han var ett svin redan som 7-åring och är ett svin än idag. Men ändå gör det ont, nånstans i mig.
  • Jag har genom omvägar fått veta att jag är enormt hatad bland ett gammalt community jag hängde på förr. De vänsterfeministgäng som ofta träffas har tydligen suttit och diskuterat vilken antifeministisk gris jag är. Baserat på något blogginlägg eller så.
  • Jag verkar avskräcka folk (tjejer) på mitt jobb. Åtminstone tre gånger har jag haft daglig kontakt med tjejer på andra avdelningar på mitt jobb. I ren vänskaplig ton alltså. Men efter några veckor har de börjat undvika mig. Jag tror att jag avslöjat för mycket känslor eller nåt. Too crazy too fast.
  • I många år hängde jag på PC Gamer-forumet, och blev nån sorts profil där. Sedan var jag inte där på många år, innan jag av en händelse gick in igen och surfade runt. Det visade sig att jag systematiskt blivit förlöljligad under lång tid.

Listan kan göras lång.

Som ni märker verkar inte sociala medier vara min grej, det är ett återkommande tema. Ska man se logiskt på det så är jag kanske lätt att misstolka eftersom min cyniska humor nog inte gör sig så bra på 140 tecken, och små funderingar kan lätt verka vara extrema dödsnazisttankar. Det blir ju lätt inflation i känslor på internet. Man kan liksom inte säga att man ogillar en sak, det måste vara att den saken ska brinna i helvetets eldar i evig tid.

Kanske är jag en sån där som folk helt enkelt inte tycker om, med eller mindre omedvetet. Ibland träffar man ju människor som man direkt känner att man inte går ihop med. Ibland känns det som att de flesta känner så för mig. Jag kanske utstrålar nånting som jag inte märker själv. Jag hoppas inte att min introversion får mig att framstå som att jag inte vill ha vänner, men det är möjligt att det är där skon klämmer. Jag vet inte.

I vilket fall kommer jag inte underfund med vad det är för fel på mig.

, ,

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst