Illa berörd på donken

Nej, bloggen är inte död. Det kommer bara inte att bli uppdateringar lika ofta som förr, eftersom det 95% av tiden inte finns något sug.

Idag har jag varit och handlat och köpt vadderade kuvert. På vägen hem fick jag en sån där barnslig lust att göra något ovanligt, så jag köpte med mig frukost från McDonalds. Några pannkakor och en macka med cream cheese. Deras pannkakor skulle förmodligen inte ge några stjärnor i Michelinguiden, men jag tycker de är goda. Ungefär som köttbullarna på IKEA – sådär basic-goda liksom.

Medan jag väntade på maten fastnade blicken på två personer som satt vid ett bord. En tjej på 20-25 och en farbror på säkert 70-80. Farbrorn satt bara och vilade sig – det såg inte ut som att han ätit något – medan tjejen fortfarande doppade de sista pommesen i ketchup och såg allmänt sur ut. Eftersom det var rätt få kunder på donken så hörde jag deras konversation utan att behöva känna mig särskilt stalkig.

Farbrorn: Ja… Då måste vi nog gå 20 över.
Tjejen: *argt* Men jaaaaaa!
Farbrorn: *gör ett hysch-tecken och tittar sig generat omkring, väldigt timitt och som att han är van att hon skriker* Jag ska sluta tjata.

Det gick några sekunder.

Farbrorn: Vi kan handla på Hemköp va?
Tjejen: Vi kan handla här ute.
Farbrorn: Men det är billigare på Hemköp.
Tjejen: *surt* Men varför ska vi dit om vi lika bra kan handla här ute?
Farbrorn: Vi ska handla toapapper… Och kaffe… Och limpa.
Tjejen: Säg inte att vi ska köpa sån där jävla Skogaholmslimpa igen.
Farbrorn: Tycker du inte om det?
Tjejen: NEJ! Det är fan det äckligaste jävla brödet som finns!
Farbrorn: Oj… Det har jag ätit sen jag var tre år.
Tjejen: Då kanske du borde förnya dig lite…
Farbrorn: Ja kanske… Jag är ju lite mossig. Det tycker *nåt kvinnonamn* också.
Tjejen: Ja, tänk då vad jag tycker som är hälften så gammal. Du är ofta ganska mossig. Ibland är du klar och ibland är du mossig. Det är lite gott och blandat med dig.
Farbrorn: *tittar ner i bordet och försöker låta bli att se ledsen ut*

”Fy satan” tänkte jag. Har ingen aning om huruvida det var hans barnbarn, nån personlig assistent, eller nån helt annan, men jag blev rätt illa berörd. Hon betedde sig som ett svin mot gubben, och han var aldrig arg eller särskilt jobbig tillbaka. Jag ville gå fram och berätta vad jag kände, men sen kom svenskheten ifatt mig och jag skötte mitt eget. Jag fick min mat, frågade om det var cream cheese, fick frågan ”på vadå?”, svarade ”ja på mackan” (inte på pannkakorna liksom), fick bekräftelse på att det var korrekt, och gick hem.

, , ,

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst