Recension: Thor

Ikväll var den unge Werner mol allena och beslutade sig för att spendera kvällen med att titta på Thor. Och då menar jag inte en ny boytoy alltså, utan filmen från 2011.

Och… det var faktiskt ingen höjdarfilm. En sjua på IMDB vittnade ju om samma sak, men jag trodde ändå att filmen skulle ha lite mer än hjärndöd och klyschig action att bjuda. Istället så var det just det jag blev serverad. Hårdkokt action med ganska larviga, stereotypa, karaktärer.

Det är ju en superhjältefilm ála Marvel, och de brukar väl egentligen inte vara världsbäst vad gäller figurernas bakgrundsstory. Men nog brukar det vara bättre än såhär. Istället har de skamlöst snott fritt från ”vår” asatro, och skapat en stålmannen-saga av det hela. Komplett med trikåer, mantlar och främmande planeter. Och om jag kan min nordiska mytologi rätt så kunde ingen av asagudarna flyga.

Storyn är rentav usel. Den lilla kärleksberättelsen som de forcerat in i filmen känns extremt krystad, och det är för mig obegripligt hur huvudpersonerna kan lova varann evig trohet när de bara känt varann ett par dagar. Men å andra sidan, jag är ju själv ingen rippad hunk-gud (för självklart måste hjältens tvättbräda visas upp i en scen som inte har så mycket med något att göra – men det stod säkert i skådespelarens kontrakt).

Hur som helst. Ganska dålig. En skam för kåren, minsann. Det blir endast två Daniel av fem möjliga.

, , , , , ,

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst