Daniel avslöjar: Jag tog Martins femkrona!

Herregud, vilka saker man minns ibland. Jag minns knappt vad jag gjorde igår, men saker från när jag var fem år, det minns jag minsann. Klassisk demens.

När jag gick på dagis fanns det en pojke som hette Martin. Jag har för mig att vi kallade honom Stjärtin, eftersom han var en av pionjärerna för tudelade hakor. Han hängde ofta ihop med Stuart, som vi kallade Dregelpelle då han alltid dreglade så förfärligt. Stuart ansågs annars som grymt exotisk eftersom hans pappa kom från England. Om jag inte minns fel jobbade pappan i fråga som flygkapten, så en gång hade Stuart med sig ett gäng små modellflygplan… varav jag snabbt stoppade ett av dem i fickan.

Jag var nämligen något av en kleptoman som liten, och det är ett litet minne runt det som jag kom att tänka på.

En vacker dag i början av 90-talet så satt Martin-Stjärtin och ett gäng andra barn i en liten ring på golvet. Jag minns inte vad de gjorde, förmodligen spelade de väl något. Det var då jag märkte det. Ur Martins mjukisbyxor hade en fin blank femkrona trillat ut, och låg nu på golvet och formligen skrek efter att få bli tagen av min giriga hand. En sån stor peng hade jag aldrig sett förut. Och minns väl att detta utspelade sig på 90-talet, innan inflationens tid. Jag menar, för fem kronor kunde man köpa en jumbojet, en leksaksaffär och ändå ha pengar kvar till tuggummi.

Inom bråkdelen av en sekund fann jag femkronan i min knutna hand, medan jag var påväg därifrån. Fråga mig inte varför jag tog femkronan, för det vet jag inte. Den fanns där! Den var obevakad! Jag var ung och dum! Jag hade sniffat lim!

Men säg den lycka som varar för evigt. Efter bara någon halvtimmes rikedom skulle Martin hem, och då blev det sura miner på dagiset ”Apelsinen” vill jag lova. Martin och hans mormor gick skallgång! Fröknarna frågade desperat om ”NÅGON hade sett Martins femkrona?!”

Och det var då jag var med om mitt livs första inre kris. Jag fick praktisk utbildning i etik och moral, helt enkelt. Efter en stund funderande och enormt dåligt samvete gick jag fram till Martin och triumferade: ”Titta vad jag hittade!”

Jag sa visserligen aldrig att jag snodde pengen, men jag känner ändå att jag vann över den mörka sidan där och då. Martin tog glatt emot sin kära femkrona, och gick hem. Och så slutade den dramatiken. Men Martin, om du läser det här: Förlåt. Det var jag som tog din femkrona.

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst