Att vara kort i nätdejtingens värld

Häromdagen blev jag – som flera gånger förut – dissad på grund av min längd. Det hela började med att jag småpratade med en tös på nätet. Hon var någonstans från landets mitt, och vi kom ganska bra överens redan i ett tidigt stadium. Hon var rolig och hon tyckte jag var rolig; det brukar vara en bra början. Något sorts intresse uppstod från vad jag förstod bådas håll. Vi pratade om allt från misslyckade dejter från förr till hur larvigt det är med folk som spelar svårflirtade.

Och det var då den kom. Frågan som alltid kommer när intresse finns. Jag vet vad frågan betyder, och jag vet hur avgörande svaret är.

”Hur lång är du?”

Om man nätraggar på någon som man fått så pass intresserad att han eller hon ställer den frågan, då är man hemma. Då har man halva, eller t.o.m en stor del av hela, inne. Men man kan inte riktigt ropa hej än, åtminstone inte i mitt fall. Misslyckandet är alltid bara några siffror bort. Dels beroende på hur lång kvinnan är, och dels beroende på hur stor vikt hon lägger vid det.

I det här fallet var hon ett gäng cm längre än jag, och då försvann intresset lika fort som det kom. Detta på grund av mitt allra största komplex. Något som varit jobbigt i större delen av mitt liv, ända från mellanstadiet då jag blev kallad Lill-Daniel, till mitt relativt vuxna liv då jag inte får idka köttsligt umgänge på grund av kortvuxenhet. Tyvärr spelar det ju roll, och jag vet om det. Jag är vad jag är för något. En halvfigur. En tvärhand hög. En brakskit lång. En midget at best.

Ja, mina damer och herrar. Det är sanning. Jag är endast 171 cm kort.

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst