It must have been love, but it’s over now

Det händer mycket i den unge Werners liv. Idag var det fint väder, så undertecknad tog sin bleka lekamen ut i solen. Där inhandlade jag en glass av typen Twister, och satte mig sedan och tittade på dagens underhållning. Det var en skolklass som samlade in pengar till sydamerikanska barn, genom sitt ”Operation dagsverke”. Jag kommer ihåg att min klass körde något liknande för en herrans massa år sen, men då gick jag mest omkring och åt godis. Det var andra tider då, säger vi.

Hur som helst, barnen spelade Gyllene tiders eviga klassiker ”Sommartider”, och jag har aldrig hört en låt misshandlas så. När de spelat klart sprang de omkring och skramlade med sina bössor. Och det var då nånting annat fick fokus ett tag. En afrikansk tant satte sig bredvid mig. Det fanns många lediga platser, men hon valde att sätta sig precis intill mig. Tätt intill. Det kändes inte direkt som vi satt och åt glass i solen, utan snarare som vi myste i soffan till en film, jag och tanten. Lite märklig stämning uppstod, och jag kände mig sådär svenskt obekväm med det hela.

”Herregud…” sade jag för mig själv, men tydligen lite för högt. På andra sidan om mig (dock en bit bort) satt en finsk tant, som tydligen tolkat mina ord som att jag blev oerhört rörd av barnens spelande. Hon frågade om det väcker minnen från när jag var liten, varpå jag svarade att jag minns ”Sommartider” från alla skolavslutningar där denna var ett stående inslag.

Sedan pratade vi en bra stund, jag och finskan, med bland annat höjdpunkter som dessa:

Tanten: Har du skänkt några pengar?
Jag: Nej…
Tanten: Du kan väl skänka en krona åtminstone? Så ett barn kan lära sig läsa?
Jag: Jag har inga kontanter på mig, bara kort.
Tanten: Nej det förstås, då blir det svårt… Men billigt!

Tanten: Förr i tiden spelade folk i folkparkerna. Finns det ens folkparker nu för tiden?
Jag: Nja, det känns lite som att folkparkernas tid är förbi.
Tanten: Folk är väl för fulla, ho ho ho!

Tanten: Jag ska träffa mitt barnbarn här, men jag vet inte hur han ser ut.
Jag: Jaså, är det första gången ni ses?
Tanten: Nej, vi har setts en gång för länge sen. Men han varken super eller svär, så han borde vara lätt att känna igen.
Jag: Haha, ja, de flesta sysslar ju med sådant nu för tiden.

Sen gick jag tillbaka och jobbade. Jag och tanten syns nog aldrig igen. De är märkliga, livets alla nyck.

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst