Officiellt papperslös i en vecka

Jaha, ja.

Jag känner mig inte deprimerad längre. Det var ganska länge sen jag var sådär, ni vet, på botten av botten. Men ibland gör det hela sig påmint, och det är främst när jag blir besviken eller möter motgångar. Motgångar som egentligen inte är så stora, men för mig känns som att de gäller hela livet.

Idag hade jag tagit en halvdag ledigt från jobbet för att åka till Flemingsberg och hämta ett nytt ID-kort. Med min utmärkta framförhållning hade jag bara idag på mig, eftersom det pass jag använt i två år går ut imorgon. Så jag kom dit, knappade in mitt personnummer på datorn, och fick svaret att det inte fanns någon bokning. Testade igen; ingenting. När jag dubbelkollade SMS-bekräftelsen såg jag att jag, på grund av idioti, hade bokat till Södertälje. Det tar väl en halvtimme dit, och det hade jag inte hunnit på fem minuter såvida de inte hade nån polishelikopter att låna ut.

Så det var bara att åka till jobbet ändå, och boka om allting. Fruktansvärt nedstämd. Nästan nära gråten ett tag där, väldigt oklart varför om man tänker på det. Det är väl en världslig sak?

Den 11:e ska jag dit igen, och så får mamma intyga att jag är jag. En vecka som papperslös måste jag dock klara av först; vi får se hur det går.

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst