Don’t let it bring you down

Spännande. Jag skrev att det (dvs rubriken) är en låt av Eurythmics. Men för att inte ljuga för mina läsare letade jag upp låten på Spotify för att försäkra mig om att det VAR dem som gjort den. Där stod det att den framförs av någon som heter Stephen Lipson. Då skrev jag det istället. Men sen blev jag fundersam över vem tusan det är egentligen, så då kollade jag upp det på Wikipedia. Där fick jag lära mig att denne Stephen bara är producent, och låten sjungs av ingen mindre än Annie Lennox, sångerska i… just det, Eurythmics.

Nåväl, det var inte det jag skulle skriva om, utan hur det är med mig. Och det är helt okej faktiskt, tro det eller ej. Snart fyra dagar efter nyår och ännu inte deprimerad. So far so good. Kanske intalar jag mig bara att jag inte är ledsen, men i slutändan är det just detta det handlar om. Depressionen sitter i huvudet.

Jag märker att det som gör mig mest nedstämd är när jag kollar på exempelvis Facebook, och då ser någon från förr, typ mellanstadiet. Så ser jag då att denne person skaffat flickvän, varit tillsammans med henne i många år nu, och kanske t.o.m förlovat sig. Jag börjar närma mig den där åldern där folk runt omkring en faktiskt börjar göra sånt. Snart kommer babyboom:en. Självklart är det inte så att jag inte unnar dem denna kärlek, det måste jag understryka. Jag unnar ALLA den lycka kärlek kan ge. Men det är klart jag är avundsjuk. Jag vill också.

Men! Skillnaden mellan 2009 och 2010 är att år 2010 tänker jag inte låta det slå ner mig.

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst