2004, del 1

Det är ju på modet att berätta om ens liv via små inblickar uppdelade efter årtal, och med tanke på den respons jag fått på mitt senaste inlägg om min första dejt, så tänkte jag skriva om resten av året. Åtminstone kärleksmässigt, eftersom det enligt mig bara är det som är intressant. Här kommer berättelsen som 2004, varvat med lite samtida dagboksinlägg.

År 2004 gick jag i Huddingegymnasiet, i andra ring (och jag fattade ingenting, jag borde lyssnat bättre men vad skulle jag ta mig till?). Jag hade aldrig haft en flickvän, aldrig blivit kysst, och som ni förstår således oskuld. Kärlek var för mig helt främmande; det var nånting man endast hört om i fabler och berättelser runt lägerelden. Sargade äventyrare som kom tillbaka efter långa resor inne i de mörkaste stockholmskrogar, och berättade historier om det som kallades för tungkyssar. Ja, i stort sett kändes det så i alla fall.

Jag hade alltså ingen som helst erfarenhet på det här planet, och inte heller funderade jag särskilt mycket på det. Jag visste helt enkelt inte vad jag missade, och ibland önskar jag att det fortfarande var så. Har man aldrig smakat tvåsamhetens ljuva nektar så gråter man inte heller när den tar slut. Ungefär som sex. Det är som vilket knark som helst.

Hur som helst! En dag i Augusti fick jag en idé som på den tiden var ganska okonventionell. För att inte säga radikal! Jag registrerade mig på en dejtingsida. Något som 2004 i princip var begränsat till medelålders ensamstående föräldrar, innan de olika sajterna fylldes med träningsfreaks och blonderade Stureplansprofiler på jakt efter bekräftelse. Inom några veckor fick jag ett svar, av en tjej utan profilbild. Hon bodde också i här i stan, och skrev att hon tyckte min presentation verkade intressant men att jag troligen inte längre är singel. Men jodå, det var jag, och jag var snabbt där och skrev ett svar.

Sedan pratade vi på MSN varenda dag de nästkommande månaderna. Jag har aldrig i mitt liv varit så paranoid. Jag var en liten 17-årig pojke som fått smak på hur det kunde vara att ha någon i sitt liv, som eventuellt var intresserad av honom som mer än kompis. Och som jag ängslades över att förlora det. Hela tiden höll jag en personlig monolog med mig själv i min dåvarande Lunarstorm-dagbok.

Och på kärleksfronten intet nytt.
Jag måste ta det lugnt. Chilla. Softa. Ta det piano.

Inte skicka sjutton SMS om dagen. Så funkar det inte, Danne.

Jag skrev en lång kavalkad av dagboksinlägg i samma stil under den här perioden. Inlägg som skulle få varenda människa att rygga tillbaka, och tro att det var ett riktigt psykfall som skrev.

Har avnjutit en webcam-konversation på MSN med henne idag.

Suck…

Jag förstår dock inte. Hon tyckte att hon såg sjuk ut. Jag sa att hon ser normal ut. Hon tyckte att det var världshistoriens sämsta komplimang.

Som en liten parentes så förstår jag idag vad det var jag gjorde för fel med att kalla en ung osäker flicka för ”normal”. Det finns hopp!

Det gick en dag…

Jag är typ… Helt sinnessjukt paranoid här.

Nu har jag fått för mig att hon typ blev assur för att jag kallade henne normal. Hon har inte svarat på mitt SMS, och så loggade hon in för ett tag sen, men gick offline typ direkt.

Nja, jag vete fan vad jag gjort om hon är sur av nån anledning.

Två dagar gick…

Ähh!
Nu är jag så jävla paranoid här så det är otäckt.
Hon har inte loggat in på 2 dagar, 1 timme och 30 minuter nu och inte heller svarat på mina SMS som jag skrev på söndag kväll.
Och så loggade hon ju in för ca 24 timmar sedan och loggade ut precis efter, exakt som att hon blockade mig liksom. Varför logga in så kort tid?

Men jag förstår inte VARFÖR. Jag har inte gjort nånting liksom.

Btw, jag är medveten om att det är helt sinnessjukt att börja tro det värsta redan, det har ju bara gått två dagar. Men sån är jag, helt sinnessjuk. Och inget SMS heller, faaaan.

Efter tredje dagen av radiotystnad loggade hon in, som om ingenting hade hänt. Hon hade pysslat med annat bara. Sånt som normala människor gör ibland. Då kände man sig lite dum.

Sedan kom hösten, och vi bestämde oss för att ses. Det hela var naturligtvis om möjligt ännu mer nervöst, och de kraftigt paranoida inläggen fortsatte.

Jag har bara ingen lust att bli besviken nu. Jag vill inte det.

Vill inte gå tillbaka till mitt vanliga trista liv där ingen gillar mig, där allt är grått och trist, där jag bara är ensam med mitt gnäll som enda sällskap. Och om det går åt helvete nu så kommer det slå så jävla hårt. Så… Jävla… Hårt.

Önskar att det bara hängde på mig. Men det gör det inte. Allt det hänger på är hur jag är när vi träffas. Och när jag är nervös är jag inte rolig. Fan.

Dagen innan min födelsedag träffades vi. Vi såg ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” på bio, och efter ungefär halva filmen smög hon sin hand bort till min. Jag genomgick total chock inombords. Tankarna snurrade omkring i huvudet. ”Herregud!”. ”Har jag handsvett nu?”. ”Vad händer i filmen? Dog inte han?”. ”Titta på mig, jag håller henne i handen!”. ”Jag svimmar!”. ”Dör jag nu så skulle det vara värt det!”.

När filmen tog slut skulle vi bege oss hem, och gjorde sällskap på tunnelbanan mot centralen, där vi båda skulle byta linjer mot varsitt håll. Pinsam tystnad uppstod, och mitt hjärta dunkade förmodligen så hårt att det syntes utanpå jackan. Det var ett chicken race utan dess like; skulle jag låta henne kliva på tåget bara sådär? Snart började jag höra det välbekanta dunkandet av tunnelbanevagnar som passerade tunnlarna. När jag stod där och tänkte på hur jag skulle göra kände jag plötsligt hennes läppar mot mina. Jag fick en puss! Visserligen en sån där med stängd mun, men det spelade ingen roll.  Jag hade aldrig tidigare varit med om tillstymmelsen.

Sen åkte hon. På kvällen skrev jag i dagboken.

Det verkar som att jag får ta tillbaka det jag skrev tidigare, ty det gick… Skitbra.

Jag kom till Medborgarplatsen ca 14.50, väntade en sisådär tio minuter innan jag träffade henne. Hon fick en kram. Vi hade kommit överens om att vi skulle köra kram om jag gillade henne, annars skaka hand eller nåt. Kram blev det.

Vi gick och tog ut biljetterna. Vi gick först till fel biograf och kunde inte få några till den vi hade tänkt oss, men sedan blev det rätt. Efter biljetterna var i vår ägo så gick vi och tog nånting att dricka och pratade lite. Jag köpte mig en cola och hon ville bara ha vatten. När vi pratat en stund gick vi till biografen, pratade lite innan filmen började. Vi såg ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”. Inte så bra, men sällskapet var det verkligen inget fel på. Hon smög sin hand bort till min, jäkligt mysigt.

Efteråt gick vi och tog nåt att äta. Ingen av oss var särskilt hungriga så hon tog en sallad och jag en ostmacka. När vi pratat och ätit en stund så var det dags att bege sig hemåt. Jag följde henne till tunnelbanan och bestämde mig för att åka med till T-centralen. I vagnen fick jag en puss på kinden. Sedan, väl ute, fick jag en på munnen också, innan vi skildes åt. Efter typ två minuter skickade jag ett SMS där jag skrev hur jäkla fin hon är. Fick som svar att hon fortfarande tycker det är konstigt att jag är singel, och att jag är en jättegullig kille.

Nu vill jag bara träffa henne igen alltså… Ja herrejäklar… Nu, mina vänner, är jag kär.

Vi sågs flera gånger. På dejt nummer två var jag väldigt märklig. Uppfinningsrik som jag är så hade jag bestämt att vi skulle gå på bio igen. Denna gång se ”Dodgeball”, en djup och känslosam film om män som spelar spökboll. Innan bion började så tog vi en promenad, bort till Adolf Fredriks kyrka med tillhörande kyrkogård. Allt var tyst som i… ja, tyst som i graven faktiskt. Som upplagt för mord. Men istället fick jag… värsta kyssen. Med öppen mun, tunga, hela alltet.

Jag visste inte hur man gjorde, utan stod mest och gapade som ett fån. Och när kyssarna tog slut så slutade inte jag. Jag stod och tittade på henne, med tallriksögon och ett perverst leende på läpparna. Hela min kropp ville skrika hur mycket jag tyckte om henne. Hela jag ville krama om henne, och fortsätta mysandet. Men all kontakt med hjärnan hade upphört. Istället stod jag där och klämde på hennes ena axel, och frustade för mig själv.

På vägen hem från den dejten fick jag ett SMS där hon undrade varför jag var så konstig. Hon trodde inte att jag tyckte om henne, eftersom jag blev så otroligt distanserad. Hon skulle bara ha vetat!

Som tur är ville hon fortsätta ses, trots att jag i allmänhet betedde mig som Stig-Helmer. Efter ytterligare två träffar, varje med mindre och mindre märkligt beteende, så lät jag världen veta.

Jag har inte en blekaste aning om hur det har gått till,
men jag har skaffat mig en tjej nu. 🙂

Fortsättning följer…

, , , , , ,

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst