Den stora Rammstein-dagen, del 2

Så var klockan äntligen 18.30 slagen, och den unge man ni är van att kalla ”Daniel Werner” – och som också heter så, så det vore ju märkligt att kalla honom något annat – var på väg in till stan för att se Rammstein.

Först åkte jag blå linjen, tillsammans med gräddan av Stockholmseliten. Tänk er på julafton, när Karl-Bertil Jonsson går ut i natten och ger paket till hemlösa människor. Ungefär så såg det ut i vagnen jag satt och krampaktigt höll i mig för att inte bli rånad och våldtagen.

… Okej, förlåt, det var väl en lite väl cynisk överdrift. Så farligt var det faktiskt inte. Jag var förmodligen för gammal för deras smak.

Sen bytte jag till gröna linjen vid Fridhemsplan, dit enorma mängder människor vallfärdat för att byta till olika linjer. Så även jag, och efter några minuters studerande av folks allmänna fredagsglädje, klev jag på mot Globen.

Här är en bild på mig där jag sitter i djup koncentration. Egentligen skulle jag ta kort på något annat, men jag hade ställt in iPhone-kameran fel så det blev på mitt eget ansikte istället. Som synes på bilden så är den naturligt sensuella unge man från mitt förra inlägg som bortblåst. Kvar finns bara en extremt utmattad spillra. En spillra som helst av allt vill åka hem och sova, istället för att gå på tyska spektakel.

Här är väl bilden det skulle bli. En bild på folks knän, för att understryka hur jag satt på tunnelbanan.

Det fick mig dock att fundera över en grej. Är det hett att se folks knän sådär? Jag brukar tänka på det ibland. Jag tycker inte om när jag har för raka ben, så själva ”knäbullarna” syns. Då brukar jag istället dra ihop dem lite, så bullarna försvinner in i själva benmassan. Då ser det snyggare ut, tänker jag. Är det någon mer som funderar på sånt? Är det överhuvudtaget en rationell tanke? Bör jag sys in på livstid?

Hur som helst. Efter att ha stått och frusit en stund (eftersom jag själv i vanlig ordning var extremt tidig), gått till fel Globen-ingång, gått tillbaka, nojat lite över att stöta på mitt ex och hennes nya pojkvän, funderat på huruvida jag behöver gå på toaletten eller ej, och sett två poliser, så träffade jag mitt sällskap – morbror och mina kusiner. De beställde varsin korv och dricka, innan vi gick in.

Först var jag lite missnöjd med platserna. ”Bra sittplatser” var beställt, men vi hamnade på scenens vänstra sida. Visserligen såg man allting, men från sidan. Men det fick väl vara godkänt ändå.

Sedan följde extrem väntan. Vi var väl där ungefär 19.10. Förbandet, de svenska Deathstars (som jag hört lite av förut), började 19.30. De spelade för halvfulla läktare ungefär. De var visserligen bra, men lite småskränigt sådär.

Strax efter 20-tiden var de klara. Förväntan var enorm.

Sen kom Rammstein in, med dundrande sirener och domedagspukor. De kom från en av sidoingångarna, samtidigt som en metallbro sänktes ner från taket. Jubel från folket.

Vilken show! De spelade i stort sett alla låtar man kunde önska, t.ex mina favoriter Du riechst so gut, Engel, Keine Lust och Pussy. I den senare sprutade, precis som i konserten 2010, sångaren Till Lindemann skum från en penis-kanon över publiken. I låten Mein Teil, som handlar om kannibalism, hoppar keyboardisten ner i en stor gryta, som sångaren sedan flamberar med en stor eldkastare. Helt normalt fredagsnöje!

Sen blev det lite nya saker, bland annat en favorit i repris från 1998, Büch Dich! En låt som i stort sett handlar om sodomi. Där sliter sångaren sönder keyboardistens (det är hela tiden han som blir utsatt för saker, det är ett ”running gag” som bandet har) byxor, drar fram sin penis (som i själva verket är en dildo med en slang till), simulerar sex ett tag, och sprutar sedan fransk likör (enligt bandet själva) över publiken.

Och där står 15 000 personer och är helt lyriska. Mäktigt och väldigt märkligt.

Jag spelade in en video också, från Ich Will, som nog är den låt med högst publiktryck. Rammstein frågar ”Könnt ihr uns hören/sehen/fühlen” (Kan ni höra/se/känna oss) varpå hela publiken svarar ”Wir hören/sehen/fühlen euch!” (Vi hör/ser/känner er!). Se ovan!

Jag ångrar dock att jag inte filmade mer. Det blev ju helt okej kvalitet ändå, right?

På det stora hela en fruktansvärt bra konsert. Jag tyckte att Rammstein showade loss förra gången, men det här tog priset. Fem Jan Guillou i betyg! Bra jobbat.

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst