Impostor syndrome

Impostor syndrome. Har ni hört om det nån gång? Det är ett välkänt psykologiskt fenomen där man känner att man… är fejk, liksom. Att man inte hör hemma där man är. Att folk när som helst kommer att inse att man inte är den de tror att man är, och kanske framför allt att man inte förtjänar den framgång som man hittills har haft.

Så känner jag på jobbet väldigt ofta, senast idag. Ibland tycker jag att mitt psykiska välmående har gått enormt mycket framåt de senaste åren, medan jag andra dagar märker hur enormt dåligt självförtroende jag har. Det räcker med en liten motgång, och vips är jag där och slår mig själv i huvudet med en hammare. Det finns ingen som är så självkritisk som jag.

i-have-no-idea-what-im-doing

Idag var anledningen att jag råkade sänka en förbindelse. Jag jobbar ju som bekant (eller inte) som nätverkstekniker och pysslar med datanätförbindelser till stora företag. Med andra ord ganska obra om man råkar ha sönder något. Men, eh, det hade jag.

Nörd-versionen: Jag höll på att felsöka BGP i en Cisco-router, och skulle ändra autentiseringen på en peer. Jag skulle ta bort ”neighbor x.x.x.x password 7 abcdefghijkl” och sedan lägga om raden med ett nytt lösenord. Det var bara det att jag hade ”router bgp” i urklippet. Eftersom terminalen kopierar vid markering och windows inte gör det så glömde jag bort mig för en sekund, skrev in ”no” följt av CTRL+C (eller rättare sagt shift-insert, men ändå). Det råkade såklart finnas en radbrytning efter, så mitt kommando blev ”no router bgp” och sen var routern död.

Versionen för vanliga dödliga: Jag var distans-inloggad i en router hos kunden, råkade skriva in ett kommando som bröt all kontakt, så jag i princip sågade av den gren jag satt på. Eftersom jag inte kunde komma åt routern längre kunde jag inte heller ändra tillbaka.

Visserligen var detta bara kundens backup-förbindelse, och det var bara att be dem starta om routern för att lösa problemet, men jag hatade mig själv för en sekund. Jag hade liksom misslyckats, även om det var ett simpelt copy-paste-fel som vem som helst skulle kunnat göra.

Det känns relativt ofta som att jag inte hör hemma på ett så tekniskt avancerat jobb. Som att jag inte vet vad jag pysslar med, utan bara kommit dit jag kommit på ren tur. Egentligen borde jag vända burgare på Gyllene Måsen, eller nåt. Det hjälper inte heller att jag inte fick fortsätta på NOCen. Det fanns inte plats, så när mitt vikariat går ut i September måste jag tillbaka. Jag tror och hoppas att ingen är missnöjd med mig, men jag kan inte hjälpa att känna att jag inte fick fortsätta för att jag inte var tillräckligt bra.

Någon som känner igen sig, eller känner ni alla att ni är bäst på era jobb?

, , ,

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst