Bofinken blev lurad

Först tänkte jag ha ”Jag lurade Bofinken” som rubrik, men eftersom de flesta inlägg börjar med ”Jag” så lät jag bli. Man skulle ju kunna tro att den här bloggen är extremt egocentrerad. Och det är den ju… eh… inte.

Jaha, så vem är Bofinken? Eftersom ni tjatar så oerhört så ska jag berätta. Det är en kille/man som alltid tar samma pendel till jobbet som jag gör. Han är av outforskad ålder, har ett hårsvall som ser ut som att någon har tagit en stor boll av krull och kastat mot honom, och läser alltid facklitteratur. När han inte har näsan i boken sitter han alltid och tittar på folk. När han tittar så rör han liksom på hela huvudet, och varje titt tar bara någon sekund. På så sätt rör sig hans huvud konstant i ett slumpmässigt mönster, precis som på oroliga fåglar. Således… Bofinken!

Idag lurade jag Bofinken. Visserligen omedvetet, men det var roligt ändå. Jag och Bofinken går alltid av på samma station, och reser oss alltid direkt efter meddelandet (”Nästa: Din pappa”) ljuder. Men idag var det så mycket folk vid dörrarna, så jag passade på att börja röra mig när tåget stannat på stationen innan. Jag hann bara ta ett par steg innan Bofinken fick panik. Han antog att vi var framme, eftersom jag hade rest på mig. Man kunde se ångesten i hans ögon! Han höll på att missa stationen! Han skulle åka för långt! Han skulle aldrig hitta tillbaka, utan vara vilse i Stockholms förorter i resten av sitt liv!

Bofinken rörde sig i ilfart mot de snart stängande dörrarna. Då och då försökte han lokalisera stationen genom att slänga snabba blickar genom tågens fönster, givetvis på sedvanligt Bofinksmanér. Det var dock för mycket folk i vägen, så först vid dörrarna insåg han sitt misstag. Skamset gick han tillbaka till sin plats, medan jag hela tiden hade stått bredvid, och lugnt tittat på.

Sorry, Bofinken. You got Werner’d.

,

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst