Någon form av existentiell bloggkris

Jag visste att jag gav mig ut på djupt vatten när jag gav mig in på feminism. När jag för första gången på länge ger mig på något slags debattinlägg istället för min vanliga lättsmälta underhållning, så får jag (med all rätt) en hel del spott och spe, och känner att jag inte kan hantera det. Jag blir ledsen. Och vad är det för mening med en blogg som inte kan hantera negativ kritik?

Jag tänker ganska ofta att jag borde lägga ner allt. Det må vara ganska många som gillar bloggen, men deras beröm är inte vad jag egentligen behöver. Jag behöver någon som gillar mig. Inte någon som bara gillar min blogg. Jag känner mig liksom som en apa i en bur, där folk skrattar åt att apan sitter och dricker sitt eget urin. Men sen går de hem och skedar med sina egna familjer, och då finns inga tankar på apan.

Ingen skedar med apan.

, , ,

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst