Öh… Ångest?

Vilken jävla mardrömseftermiddag. Hela dagen gick bra, som de i allmänhet gör nu för tiden (för nytillkomna läsare så led jag av daglig ångest för ungefär ett år sedan), men vid 16-tiden smällde det till. Först blev jag ljuskänslig; jag fick kisa för att se vad som hände på datorskärmen, och det kändes som att hela rummet snurrade.

Jag gick in på toaletten och defekerade en stund. Det blev inte bättre efter det, utan istället tillkom en stark feberkänsla och illamående. Så då satt jag där en stund. Vid 17 åkte jag hem.

Jag satt på bussen och var rädd för att kräkas eller svimma. Hyperventilerade lite. Sen försvann känslan för en stund, lagom till jag fick kliva av och gå mot pendeln. På tåget kom känslorna tillbaka. Jag satte mig längst bak, med benen i kors och händerna knäppta. Flera gånger gick tankegångarna som att jag inte skulle klara mig hem, men snart var jag hemma och hade klarat det. Det gick endast åt två bett i armen och en nypning i låret.

Att jag fick ångest av att må dåligt är det inget tvivel om, men var de utlösande känslorna också ångest? Varför då i så fall? Jag känner mig inte ångestfull. Jag känner mig seg och sexuellt undernärd, men det är en helt annan sak än ångest.

Om min kropp försöker säga mig något så verkar den tala ett helt annat språk än jag. Jag kanske borde svälja ett sånt där reselexikon. Frågan är bara på vilket språk. Bäst att stoppa i sig en av varje.

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst