Nu börjar vi så sakteliga att gå vidare va?

Idag var det väldigt nära att jag ringde henne. Krälade på mina bara knän, och bad om en chans till. Men jag lät bli. Jag vet att inget gott kommer att komma ur det. Förmodligen hade hon inte velat ändå, men även om hon hade det så skulle känslan att vi bara skjuter upp det oundvikliga gnaga i bakhuvudet. Så vi får nog tacka för kaffet, försöka se tillbaka på ett mestadels fint halvår, och call it a day.

Sen var mamma på besök, och först var jag fruktansvärt deppig. Kunde varken äta eller dricka. Sedan pratade vi igenom allt som hänt, och jag insåg två mycket välbehövliga sanningar:

  1. Micaela har gått vidare.
  2. Jag har orimliga tankar om att jag aldrig kommer att bli lycklig igen.

Så nu har jag varit nere för räkning tillräckligt länge. Det kommer att vara jättetufft, och det kommer säkerligen att bli många tårar till. Men nånstans måste jag börja ta nya tag. Livet går vidare.

Nu måste jag hur som helst ta tag i tomhetskänslorna, och det här med att livet är värdelöst när man är själv. Jag hade gärna haft någon att hålla i handen under tiden, men nu blir det inte så.

Vad tycker du?
Gillar Kär Haha Wow Awww Sämst