Något av ett kaos

Urk, det är kaos i huvudet just nu. Nu snackar vi alltså inte sånt där vanligt ”tjena mannen, det är kaos på jobbet så jag ringer dig om en halvtimme”-kaos utan snarare Laserturks-KAOZ.

Ja, det där var väl ungefär det roligaste skämt jag kunde komma på för att lätta upp stämningen, inför det enorma klagobrev jag vårdslöst kommer att kasta ut i etern. För det är ju lite sådär. Så fort jag inte är glad och rolig för en stund, då genomgår jag en total förvandling i folks ögon. Jag har fått höra det så många gånger nu, inte minst av folk som står mig nära. De säger att jag bara tycker synd om mig själv; att jag inte gör något åt min situation utan bara ägnar mig åt självömkan.

De slänger ur sig nånting sånt, och sen tror de att det är klart där. Ord kan inte beskriva hur arg jag blir på dessa människor. De säger åt mig att jag måste göra ditt och datt; hur oattraktivt det är med någon som inte mår perfekt, som inte har någon självkänsla och som allmänt är som jag. Och sen sticker de bara. ”Du måste jobba på din självkänsla” är en av de klyschor som folk kör med. Om det vore så lätt så skulle jag väl bara trycka på den där självkänsla-knappen istället för att bara smeka den. Men så lätt är det ju inte.

Det känns som att livet är ganska meningslöst just nu. Jag bara står still och stampar på samma ställe, och det händer absolut ingenting. Det är en känsla av dels total apati och hopplöshet inför framtiden, och dels en tyst panikångest. Idag kom lite av det här fram på jobbet, när en kollega frågade varför jag verkar så bitter. Jag började orera om hur värdelös jag tycker ensamheten är. Jag bredde på mer och mer, tills det uppstod en sån där obekväm stämning. Han hade bett mig skicka saltet, och jag hade kräkts upp en hel saltgruva på tallriken. Typ. Sen försökte jag rädda situationen med att måla upp en humoristisk bild av mig gråtätandes Ben & Jerrys framför en chickflick, men slaget var redan förlorat.

Suck.

Jag vill ha en flickvän.

Det är inte så att jag naivt tror att en flickvän kommer att lösa alla mina problem, eller att jag inte kommer att behöva någon självkänsla om jag bara skaffar mig en tös. Jag vet att det inte är så. Och jag vet att låg självkänsla är osexigt. Och jag vet att det kommer när man slutar leta. Och jag vet att det inte är mig det är fel på, utan dig. Allt detta har jag fått höra så många gånger. Men allt blir så ofantligt mycket lättare med lite sällskap. Det kanske inte alla håller med om, men för mig är det så. Åtminstone förutsatt att det är en vettig tjej jag hittar och inte någon som super, slåss och vägrar släppa till. Men en sån tjej är ju å andra sidan ingenting man längtar efter, så ni förstår säkert vad jag menar.

Hur som helst. Jag önskar att jag hade någon i mitt liv.