Lindy hop III
Jaha, så var det klart. Och det kändes faktiskt… inte så jättebra denna gång.
Jag kom dit 50 minuter för tidigt (nytt rekord), eftersom vi flyttat med jobbet och jag var osäker på hur lång tid det skulle ta. Så därför helgarderade jag mig och gick en timme innan jag skulle vara där. Det visade sig att det tog 10 minuter att ta sig dit. Så jag stod i mina svarta kängor och svarta rock och svarta läderhandskar och gråa halsduk och kände mig allmänt stilig. Jag kunde verkligen dansa skiten hur vem som helst. Daniel, Lindy hop-mastah. Women want to be with him, men want to be him.
Men den känslan föll ju platt när det var dags att börja dansa. Jahapp, satt på pottan igen då. Det började med grundsteg följt av lite mer avancerade steg följt av ännu lite mer avancerade steg. Allt gick bra. Men sen var det kört. Man skulle snurra ett varv följt av en halvsnurr följt av en snurr igen följt av vanliga steg följt av vad man vill. Och jag vet ju aldrig vad jag vill.
Jag hatar att jag är kille och måste föra. Det är inte min grej att bestämma vilka steg vi ska dansa hela tiden. Om jag får välja så kör jag bara grundstegen tills låten är slut, och det säger jag också till tjejerna. Då skrattar de bara. Sen känner jag mig ändå tvungen att kruxa till det med några avancerade steg, tappar bort mig, och rodnar.
Mot slutet av lektionen var jag rätt grinig faktiskt, och ville bara gå hem. När flera tjejer efter varann gav mig tips på att jag ska släppa tidigare och hålla fastare och föra bättre, ja då sade jag bara med ett extremt tillgjort leende att jag snart ger upp. Jävla dans alltså. Men skam den som ger sig, jag är tillbaka nästa vecka.
Och den sötaste flickan var fortfarande borta, troligen med ny identitet någonstans i karibien. Med sig hade hon tagit den näst sötaste flickan som även hon emigrerat till sydligare breddgrader. Och denna gång var det åtminstone två nya tanter där. Jag börjar ana oråd. Nog för att tanterna gillar mig, men min smak är trots allt en något fastare… eh… byst. Inte för att jag tittar där. För det gör jag inte. Alltså, eh… Fan.