Jag vet inte vad jag ska skriva som rubrik.

Gjorde slut med en vän idag, troligen min närmaste. Och såna växer inte på träd; inte för mig iaf. Tydligen var jag så pass hemsk i Dublin, på grund av min plötsliga magsjukdom, att det är helt oförlåtligt. Efter två månaders ovanlig tystnad och korta svar på msn så orkade jag inte undra längre. Vi har tydligen växt ifrån varann, vilket vi inte hade gjort innan Irlandsresan. Den verkar ha förstört allt.

Alltihop känns väldigt tungt, men det är så det får bli om det inte finns utrymme för förlåtelse. Jag har bett om ursäkt, trots att jag inte tycker att jag gjort något fel. Men det räckte tydligen inte, och då kan jag inte göra mer.

Nåja. Du och jag, Salahuddin.