Det här kommer inte bli världens roligaste inlägg, den saken kan ni räkna med. Det fanns en tid då de flesta inlägg på den här bloggen gick i humorns tecken, men nu känns det som att det finns mindre och mindre bränsle kvar till sånt. Ni som tycker att den här sortens inlägg är värdelösa och bara är gnäll behöver inte läsa. Jag förväntar mig varken läsare, kommentarer, eller nånting. Jag vill bara skriva av mig; det går bra om det är för döva öron (eller blinda ögon).

Idag insåg jag vad det är jag lider av.

Dystymi är ett kroniskt tillstånd, det vill säga ett tillstånd som varar i minst två år, av en mild depression. Tillståndet kan vara något bättre några dagar, men överlag är personen håglös, sorgsen och trött. Symtomen är samma som depression, men i lägre styrka. Personen kan ha sömnsvårigheter, känner sig missnöjd (med sin livsinsats), har svårt att uppskatta livets bättre sidor och vardagsdetaljer som kan få en på bättre humör, är viljelös, och känner en svag livsleda. Tillståndet kan ha inslag av lättare neuros.

Det är precis såhär mitt liv har varit de senaste femton åren. Det är helt sjukt att ens tänka på det. Femton år av mitt liv har ägnats åt att inte må bra. Det är ingen djup depression där jag inte klarar av att sköta mitt jobb, få på mig byxorna, eller gå och handla själv, men det är liksom en oändlig känsla av att… ingenting är roligt. Och att jag är sämst. Och att ingen tycker om mig. Och att livet är en enda stor uppförsbacke.

Det är svårt att säga vad som är orsaken till allting när alla negativa sinnestillstånd flyter ihop. De orsakar varandra. Överlappar.

Självkänsla

Jag upplever att min självkänsla har gått i vågor genom åren. När jag gick i låg- och mellanstadiet var jag något av en pajas som älskade att roa andra. Jag var skolans bästa innebandymålvakt, blev vald först eller näst först så fort det var match. Alla tjejer tackade ja när jag bjöd upp dem på klassfester. Jag var definitivt inte populärast, men jag var ganska populär.

Men sedan kom högstadiet, och som för många andra var det ett helvete. Jag mådde rätt dåligt under de åren, även om jag inte tänkte på det så mycket när det pågick. Jag hängde med min lilla grupp kompisar, och höll ut. Jag blev aldrig utsatt för någon fysisk mobbing – inget huvud i toalettstolen eller så – men det var ett extremt utanförskap. Jag fick inte vara med i gänget. Jag var inte intressant. Jag var inte häftig nog. Och allt jag sa var dumt och värt att skrattas åt. Systematiskt blev jag nedtryckt tills jag slutade prata helt.

Det är först såhär i efterhand som jag insett hur mycket det där förstörde mig. Och hur oattraktivt det än må vara med bittra människor så kan jag inte släppa det. De jävla 14- och 15-åringarna decimerade min känsla av egenvärde. Jag tänker ofta på hur mitt liv kunde ha sett ut om jag istället hade blivit respekterad.

I gymnasiet blev det mycket bättre, där var folk nästan alltid snälla. Jag var väldigt tystlåten och kände mig oftast impopulär, men jag fick i alla fall vara med. Men det var ändå som att jag bara hängde med på ett bananskal. Ett väldigt målande minne jag har är när vid stod vid skåpen en gång, och en tjejkompis skulle åka på semester. Hon kramade den mest populära och utåtriktade killen i vårt gäng. Jag fick också en kram. Men skillnaden var att hon ville krama honom, medan jag fick min kram för att jag inte skulle vara utanför. Jag har ingen aning om huruvida det faktiskt var på det viset, men den känslan var oerhört stark. Och den har byggts upp sen dess.

Blygheten blev mycket bättre efter gymnasiet, men jag känner mig enormt socialt obegåvad ibland. I vissa situationer tror jag att jag har Aspergers light. Jag förstår inte vissa skämt, och jag klarar inte av att artighetskonversera på tu man hand om det så gällde livet. Jag måste koncentrera mig så enormt för att inte säga fel saker. Och det här tror jag att folk känner av. Det blir en sorts spänning i luften, som slutligen orsakar att folk ogillar mig. Det kanske är 100% undermedvetet, men folk. tycker. inte. om. mig.

Självförtroende

Jag har som bekant nyss bytt jobb. Eller nyss och nyss, det är ett år sedan (jag fick vikariat på sex månader, jobbade i min gamla grupp i sex månader, och blev sedan fastanställd för snart sex månader sen). Skitkul, absolut! Men jag gick från att vara en av veteranerna i min grupp till att nu sitta på pottan igen. Det kändes likadant när jag var ny i min förra grupp, så jag antar att jag bara behöver ge det lite tid. Men det är inte alltid så kul under tiden. Jag känner mig dum i huvudet i princip varje dag.

Jag jobbar väl inte med kvantfysik, men det är ändå pretty jävla avancerade saker. Har man inte hållit på med nätverk så är det svårt att förklara, men jag pysslar med saker som är väldigt centrala i internetleverantörens enorma nätverk. En siffra fel i en konfigurationsrad kan resultera i att tusentals kunder blir utan internet. Och vi pratar inte typ Leffe Karlsson i Åmål, utan vi pratar typ TV4.

Men man kan ju som bekant inte alltid göra rätt. Jag vet detta. Ändå så blir jag alltid så sjukt ledsen när jag begår misstag. Jag har aldrig sänkt någon större kund (vilket andra har gjort), utan oftast är det småsaker. När jag inte fattar något som för andra är uppenbart. Då känner jag mig så sinnessjukt värdelös. Som att jag är en fullständig idiot, ett skämt som inte ens borde få köra gaffeltruck på ett lager.

Vänner

Jag vill inte dissa folk i min närhet nu. Det finns många på jobbet och utanför som jag skulle kalla mina vänner. Men jag har inga nära vänner, och ibland känner jag mig så jävla ensam. Jag har liksom ingen att umgås med privat.

Det här är mitt eget fel till 110%. Jag har avfärdat de som velat träffa mig, eftersom jag för det första är rädd att jag inte ska vara tillräckligt rolig att umgås med, och för det andra så är jag introvert. För mig så tar det energi att upprätthålla sociala relationer. Går jag på en fest så behöver jag isolera mig i flera dagar efteråt. Så jag vill nästan aldrig hitta på något, och efter ett tag slutar folk naturligtvis att fråga. Och nu sitter jag här.

Det hade ju varit praktiskt om jag hade varit en av de introverta människor som trivs bra ensamma, som inte behöver några vänner. Men jag vill ha, men orkar samtidigt inte. Moment 22.

Trettioårskris

Jag fyller 30 i Oktober, men har visserligen känt såhär i ett par år redan. Det är en sak att vara ordentligt nedstämd, men det här är nånting annat. Det är en molande existentiell ångest som känns som ett tryck över bröstet. Man kan väl säga att det handlar om hur mitt liv ska bli. Jag inbillar mig att det måste bli perfekt på alla punkter.

Jag har ett välbetalt jobb, en stor bostadsrätt, katt, M, och en herrans massa Star Wars-lego. Men ändå känns ingenting bra. Gräset är STÄNDIGT grönare på andra sidan. I min värld så är det hög tid att ha koll på vad jag vill göra med sitt liv, vem jag vill leva med, var jag ska bo, och allt detta måste vara i resten av mitt liv. Allt måste vara klart, ingenting får gå fel. Det är helt omöjligt att leva för stunden, utan hela livet måste vara utstakat in i minsta detalj. Det måste vara en fullständig idyll, annars är allt värdelöst.

Jag tänker hela tiden på vad som skulle hända om det skulle ta slut med min partner, om vi skaffar barn men förhållandet spricker och jag blir en sunkig helgpappa, om barnet får Downs syndrom, om vi aldrig kan flytta någon annanstans pga för höga bolåneräntor, om om om om om om om om om OM! Pressen blir enorm, och inte bara på mig själv. Det är inte schysst mot någon.

Dessutom tycker jag att jag rent fysiskt förfaller. Jag börjar mer och mer likna George Costanza. Lönnfet och hårig överallt utom på huvudet. Fy fan.

Sociala Medier

Det förtjänar en egen rubrik. Jag mår inte bra av sociala medier, och detta av två skäl:

1. Folk tycker åter igen inte om mig, och det avspeglar sig i sociala medier. Folk vill inte vara vän med mig på Facebook. Folk avföljer mig på Twitter. Folk följer andra på Instagram, men inte mig. Jag har t.ex en kollega som följer samtliga andra kollegor, men inte mig. Jag följde då vederbörande, så hen skulle se att jag fanns. Icke, ingenting tillbaka. Hen har däremot följt andra kollegor som skaffat instagram nyligen. Vad beror sånt på?

2. Jag tycker rent generellt att sociala medier – i synnerhet Instagram – är ganska äckligt, och jag ska förklara varför. Man ser bara positiva saker. Folk visar upp sina perfekta liv, med sina filterförsedda foton där allt alltid är underbart. De äter sina perfekta flingor på sina perfekta balkonger i den perfekta solen på den perfekta morgonen. Alla verkar bli så lyckliga för så lite.

Jag anar ju att det här bara är en fasad, men samtidigt förvånas jag över att människors ångest inte kommer upp till ytan oftare. Är jag så unik, som faktiskt skriver ut hur jag mår som jag gör nu? Klarar alla andra av att hålla det inom sig, eller är det så att de flesta andra faktiskt ÄR lyckliga?

Puh. Det var en statusrapport om den spillra till psyke som finns kvar i denna tidigare så späda kropp. Igen, jag förväntar mig inga svar. Men om någon nu har lust, och har läst det här – känner ni igen er? Finns det fler som mår såhär? Vad ska vi hitta på, hörni?

5 kommentarer

  1. teachingbirds Svara

    Om fler skrev om hur det är när man mår dåligt skulle nog världen bli bättre tror jag, men det är som du säger, de flesta håller det inne. Och det är inte bra på nåt sätt, för nån.

  2. Jag känner absolut igen mig. Dock har det blivit värre med åren och i takt med att livet skiter sig mer o mer o det blir svårare att ha nåt hopp alls om framtiden.

  3. Jag känner igen mig mycket i vad du uttrycker i ert inlägg, Daniel. Du redogör för din livssituation, på ett sätt som få andra skulle klara av att uttrycka sin egen livssituation. Enligt mig är det en styrka. Jag skulle inte klara av att vara så öppen med allt – i detalj. Dina inlägg på denna blogg som är av denna karaktären, har hjälpt mig (mycket) de senaste åren (upptäckte er blogg år 2013) och säkert även hjälpt många andra som ”lider i det tysta”.

    • Tack, jag är glad om du känner att det hjälpt att läsa om andra i liknande situation. 🙂 Folk tycker att jag bara gnäller, men jag är stolt över att jag vågar stå för att jag inte mår toppen.

  4. Pingback: L-Tyrosin - fungerar det? - Daniel Werner - Den unge Werners lidanden

Skriv ett par väl valda ord vettja!