Den där titeln hade kunnat vara clickbait i bästa Aftonhoran-manér, om det inte hade varit så att jag faktiskt känner så. Jag har nog i princip alltid känt så, även om påtagligheten varierar lite.

Först och främst får jag väl säga att det inte gäller alla. Martina tycker om mig. Mamma tycker om mig. Några få arbetskamrater tycker nog att jag är okej att ha som kollega. Sedan finns det några få till som jag antar inte ogillar mig. Folk som har försökt att ha mig i sitt liv på ett eller annat vis; typ bjudit in mig till att ses. Problemet är att jag är så jävla rädd att jag inte ska vara intressant nog att träffa, eller att det ska bli konstig stämning (denna känsla infann sig dock inte när jag gick på dejter; då var det kanske pilskheten över det potentiella liggandet som tog överhanden). Det i kombination med att jag rent generellt är ganska introvert gör att jag liksom… inte vill ses. Och då är det inte konstigt att folk tappar sugen på att försöka.

Men utöver dessa tappra kämpar som trots allt stannar kvar så känner jag, för att komma till saken, att typ ingen tycker om mig. Det har blivit som nån slags psykos eller något. Vissa dagar kan jag knappt tänka på något annat. Jag minns att jag, när jag var kanske 13 år, gick till en kurator hos ungdomsmottagningen. Han sa att det är ganska elakt av mig att, utan att veta, anta att folk inte tycker om mig. Tanken var att jag skulle bli pepp och inse att ”oj, jag vet ju faktiskt inte detta!” men istället blev jag ledsen över att han kallade mig elak. Den där sortens psykologi har aldrig bitit på mig.

Det känns lite som att jag bara ser det negativa. Jag samlar på mig oförrätter, som jag sen bär med mig till de drar ner mig i dyn totalt. Jag kan inte räkna upp så många positiva händelser, trots att de finns, men när det gäller de negativa händelserna så är det inga problem alls.

De tyngsta sakerna är folk som lämnat mig. Jag kommer nog aldrig att komma över att Patrick sa upp bekantskapen för att jag var inne i en djup depression och var väldigt självömkande. Alltså, jag tog nog mycket energi av folk i min närhet, så jag klandrar honom inte. Han var det närmaste en bästis jag haft i vuxen ålder, och det SUGER att han försvann. Han är inte ensam om att ha brutit kontakten, men det är nog det som känns värst. Jag tänker på det minst en gång i veckan.

En annan sak jag tänker mycket på är att det känns som att nästan ingen gillade mig på mitt förra jobb. Under tiden jag jobbade där så trodde jag att de gjorde det, men det har väl så smått visat sig att så inte var fallet. En del av dem vill helt enkelt inte ha kontakt. Min f.d chef vill inte vara vän med mig på Facebook. Hon vill vara vän med alla gamla kollegor utom mig. Andra spenderar varje möjlighet till att tvåla till mig. Bara för att jag är ledsen ibland så torde ju inte det ge folk rätt att på ett hånfullt sätt kommentera mönster de tycker sig se i min personlighet.

Det kan också vara mindre saker. Ibland larvigt små. Men det är saker jag inte har glömt, även om jag skulle vilja. Här har vi ett litet urval, utan inbördes ordning.

  • Min ex-flickväns kompis kommenterade på den här bloggen, och skrev att hennes (exets) nya pojkvän var så grymt mycket bättre än jag, och att hon är så lycklig nu. Det var visserligen sant alltihop, men vem skriver så bara för att såra?
  • Min f.d kollega (en av de få som inte avskytt mig efter jag slutade där), som varit hängiven följare av mig under många år, avföljde mig på twitter och slutade läsa bloggen för att det ”blev för mycket”.
  • Personen som bad mig börja med Twitter avföljde mig där efter nåt år.
  • Jag registrerade mig på ett katt-forum, i hopp om att skaffa vänner. Det backfire:ade ju ganska rejält, så inom några månader tyckte de flesta illa om mig.
  • För många år sedan så skrev min barndomsvän att han trodde att jag var manodepressiv. Det är fan en ganska seriös psykisk sjukdom att slänga sig med. Kort därpå tog han bort mig som vän på Facebook. Jag skickade ett meddelande där jag undrade varför, och han svarade att han tyckte jag lät otrevlig. Jag ursäktade mig men han ville inte lägga till mig igen. Såhär i efterhand saknar jag honom inte för fem öre, han var ett svin redan som 7-åring och är ett svin än idag. Men ändå gör det ont, nånstans i mig.
  • Jag har genom omvägar fått veta att jag är enormt hatad bland ett gammalt community jag hängde på förr. De vänsterfeministgäng som ofta träffas har tydligen suttit och diskuterat vilken antifeministisk gris jag är. Baserat på något blogginlägg eller så.
  • Jag verkar avskräcka folk (tjejer) på mitt jobb. Åtminstone tre gånger har jag haft daglig kontakt med tjejer på andra avdelningar på mitt jobb. I ren vänskaplig ton alltså. Men efter några veckor har de börjat undvika mig. Jag tror att jag avslöjat för mycket känslor eller nåt. Too crazy too fast.
  • I många år hängde jag på PC Gamer-forumet, och blev nån sorts profil där. Sedan var jag inte där på många år, innan jag av en händelse gick in igen och surfade runt. Det visade sig att jag systematiskt blivit förlöljligad under lång tid.

Listan kan göras lång.

Som ni märker verkar inte sociala medier vara min grej, det är ett återkommande tema. Ska man se logiskt på det så är jag kanske lätt att misstolka eftersom min cyniska humor nog inte gör sig så bra på 140 tecken, och små funderingar kan lätt verka vara extrema dödsnazisttankar. Det blir ju lätt inflation i känslor på internet. Man kan liksom inte säga att man ogillar en sak, det måste vara att den saken ska brinna i helvetets eldar i evig tid.

Kanske är jag en sån där som folk helt enkelt inte tycker om, med eller mindre omedvetet. Ibland träffar man ju människor som man direkt känner att man inte går ihop med. Ibland känns det som att de flesta känner så för mig. Jag kanske utstrålar nånting som jag inte märker själv. Jag hoppas inte att min introversion får mig att framstå som att jag inte vill ha vänner, men det är möjligt att det är där skon klämmer. Jag vet inte.

I vilket fall kommer jag inte underfund med vad det är för fel på mig.

7 kommentarer

  1. Gud så ledsen jag blir av att läsa detta! Jag har aldrig tänkt en sådan tanke om dig under hela vår tid i skolan. Aldrig! Du var inte konstig eller svår att tycka om, bara lite blyg isåfall men inget som jag tolkade som märkligt eller som att du var något psyko. Låter som att du råkat ut för en massa nät-troll som tyvärr gått på en människa som av olika anledningar varit känslig och ett perfekt mottagligt ”offer” för deras skit. Jag har visserligen inte träffat dig på länge men jag har svårt att tro att den Daniel jag träffade varje dag i skolan skulle vara svår att tycka om. Däremot har människor svårt att vistas nära folk som lider av depression, särskilt om man inte själv mår bra eftersom man då själv behöver hjälp. Svårt att lyfta någon när man själv känner att man glider ner. Jag har själv tagit en paus från en vän när jag mådde dåligt, för jag började må sämre då jag grämde mig över hennes problem med. Kände mig hemsk som inte orkade stötta! Det är svårt. Man måste visa att man vill ur depressionen för att få vännerna att stanna kvar antar jag, vilket man ju typ inte har kraften till. Dock förlorade jag ju också flera när jag mådde dåligt där i gymnasiet. Kände att ingen förstod eller var intresserade av att lyssna. Man orkar väl vara där för personen under en period och sen måste det vända till det bättre för att man ska få stödet. Men vad folk i sociala medier säger ska du bara skita i! De är bara kaxig bakom sina skärmar. Kram!

    • Tack Debbie, det var fint skrivet. 🙂 Jag kände mig aldrig utanför i gymnasiet, det var en enorm förbättring sedan högstadiet då jag blev i det närmaste mobbad. Däremot kände jag väl själv att jag var blyg och kanske lite osedd pga det. Men jag kände mig med i gänget hela tiden.

      Därav att jag blev så ledsen när jag inte blev bjuden på det där bröllopet, du vet. Alla utom jag och en till blev bjudna, kändes det som iaf. Tror inte personen i fråga menade något med det, men det är också en sån där sak jag har svårt att släppa.

  2. Jag förstår hur du känner dig. Därför tycker jag om dig.

  3. dödsknark Svara

    Hej Danne. Vad gäller PCG-forumet: Jag vet flera som genuint haft roligt åt det du skriver och diggat din blogg, eventuellt sagt saker som kan uppfattas som sarkastiska, men i välmening. Med det menar jag inte att släta över några av elakheterna, jag vet precis vad du menar och jag är själv skyldig till en del av det – jag kan bara säga att det var extremt runkigt gjort och jag är verkligen ledsen.

    Det forumet är/har varit fullt av bittra satar som tar ut sitt missnöje på allt omkring dem. Detta säger jag med medlidande.

    Jag fattar att du har det tufft och jag önskar dig lycka till.
    /homie

    • Daniel Svara

      Tack för de fina orden och ursäkten, men det hade ärligt talat betytt mer om du inte skrivit under pseudonym. 🙂

  4. Gammal kollega Svara

    Hej Daniel!

    Nu vet jag att den här kommentaren förmodligen är den senaste på internet, men jag hänger inte på bloggar så ofta. Jag återkommer dock till din då och då, men kommenterar sällan. Jag är inte så mycket av en synlig person direkt, har aldrig varit det.

    Jag tänkte bara säga att jag pratade med dig ett par gånger när vi båda jobbade på ett visst företag som har en siffra i namnet, och jag tyckte att du var jäkligt rolig och trevlig. På riktigt, jag älskade att ringa in till din avdelning och snacka med dig, det kunde göra min dag. Du var riktigt härlig och jag tänkte bara att jag måste säga det.

    Jag vill också berätta att jag är gift med en man som är otroligt introvert, och om han hade haft oturen att stöta på elaka människor i livet så kunde han nog ha skrivit det här inlägget. Vi introverta kräver lite mer tid på oss ibland, och passar inte alltid in. Men det betyder inte att vi inte är värda kärlek eller positivitet. Min man är det bästa som har hänt mig, jag tackar på riktigt Gud varje dag för att jag har fått äran och lyckan att träffa honom, att jag får vara hans fru. Och han är så introvert att till och med en tripp till Ica får honom att vilja stänga in sig och spela TV-spel resten av kvällen. Det är inte negativt i mina ögon. Introverta is the shit!

    Nu ska jag sluta pladdra – jag har svårt för att skriva kort, det är nog därför jag i princip aldrig kommenterar bloggar ^^ Anyway, ta hand om dig och kom ihåg att vi är flera som gillar dig – även om vi inte syns lika mycket som de extroverta.

    • Tack för de väldigt fina orden! Men jag fattar inte riktigt varför du känner att du behöver vara anonym i din komplimang. 🙂

Skriv ett par väl valda ord vettja!