Det blir en kall vinter

Plötsligt känns allting så oerhört tungt. Det gör det visserligen ofta på kvällarna, men nu känns det som en stor klump av ångest.

Som läget ser ut just nu så ser jag ingen ände på mitt singelskap. Inget ljus i tunneln. Jag gör måhända inte mycket åt det själv, eftersom jag trots allt avskyr att socialisera på krogen, inte har någon lust att skaffa mig en hobby, och dessutom är ganska blyg och awkward vid nya kontakter. Men jag bara känner att jag vill ha någon att få tycka om nu. Och som kanske, kanske tycker om mig tillbaka. Det vore nåt, det.

Det kan gå långa perioder då jag tycker att livet går sin gilla gång i sin egen takt, utan en tanke på något vad kärlek heter. Men vissa saker påminner mig om tvåsamheten, som jag trivs så mycket bättre i. Att ha någon att få längta efter. Att spendera fredagkvällen med film och handhållning, istället för att somna till Idol vid tioblecket.

Men ibland tror jag inte att jag nånsin kommer att hitta någon. Jag vet inte varför.