Barn som måste äta upp
Jag har funderat en del över mina skeva matvanor. Jag kan t.ex må dåligt om det är mycket mat på tallriken, eftersom jag sen barnsben blivit inpräntad att jag måste äta upp allting jämt. Man får absolut inte lämna kvar mat. Tänk på barnen i Afrika, herregud!
Värst var det i lågstadiet, i mitten av nittiotalet nån gång. Jag gick i Stenmoskolan här i Huddinge. Och jaha, det var väl en helt okej skola. Förutom just det här med ätandet. Det hölls extremt hårt på det, och jag minns allting obehagligt väl. Vi barn utsattes för utstuderad tortyr, speciellt av en lärare som hette Eva Z (som för övrigt senare blev lesbisk med parallellklassens lärarinna – lite fun fact sådär). Eva Zäta sade folk, men vi kallade henne för Eva CP. Det var alltid samma sak. När Eva CP stod för bespisningen så gick ingen säker. När det var min tur, och det var något äckligt till lunch (vilket det ofta var), så bad jag om ”lite”. Och fick givetvis mycket. ”BLAFF!” dundrade det i tallriken, när lapskojsen eller tonfisken föll ner.
Trots att man bett om lite, så var man tvungen att äta upp. Man fick helt enkelt sitta kvar tills man gjort det. Jag minns oräkneliga eftermiddagar, där man ensam fick sitta kvar och peta i maten medan de andra lekte. Den skammen alltså. Man blev bestraffad för att ätandet inte var ens största intresse, och det fanns inget att göra åt saken. Gick man och slängde maten så fick man skäll, och en ny tallrik med ännu mer.
En gång satt jag och några till kvar vid bordet långt inpå kvällen, ty vissa gånger var maten så äcklig att flera barn fick sitta kvar. Klassens mobboffer (dock inte av mig, jag var faktiskt snäll när jag var liten) nös plötsligt, och fick klungans uppmärksamhet. En annan tjej fullkomligt skrek ut att ”HON NÖS RÄTT I MATEN”. Känslig som jag var, redan då, blev jag så äcklad att jag nästan började gråta.
Det är såna där saker som man minns. Så tvinga inte i era barn någon mat, folk.