Som ni har väntat. Och längtat. Och trånat. Här kommer den rafflande och fullständigt episka fortsättningen på 2004, del 1 och 2004, del 2. Eller som man också kan kalla det hela; Sagan om min första flickvän. Låt er väl smaka.

2005 var året, och Januari var månaden. Ett nytt år hade påbörjats, och jag och min första flickvän – och numer mitt första ex – hade bestämt oss för att fortsätta att vara vänner. Nydumpad som jag var befann jag mig i något slags tillstånd av fullständigt kaos. Jag var den förste människa i historien att bli dumpad, och hela världen borde tycka synd om mig. Jag beklagade mig i min dåvarande Lunarstorm-dagbok:

Som jag skrivit förut så blev jag dumpad häromveckan.

Min käre ex-flickvän var fortfarande kär i sitt ex, så det var rätt kört för mig. Så hon sa att jag var för bra för henne, du vet, den vanliga smörjan. Hur snäll jag är och hur jag kommer att träffa nån i framtiden. Någon som älskar mig som jag är. Hon sa också att jag är sötare, snällare och mer romantisk än honom. Men ändå så är det jag som blir sårad. Kan någon förklara?

Nåja. Idag ringde hon och ville ha sitt glidmedel tillbaka. Lol.

När man är på det humöret går det inte så jättebra att vara vän med sitt ex. Det tog nog inte många dagar, sedan hade jag bestämt mig för att blockera henne på MSN. ”MSN?” undrar ni, och då vill jag poängtera att den här historien ägde rum i en tid då möten ansikte-mot-ansikte fortfarande var ganska osedvanligt. Så när man inte tyckte om någon längre, ja, då blockerade man helt sonika den personen på MSN.

Den Stora MSN-Blockeringen™, som den senare skulle bli känd som, höll i två dagar. Sedan var det kört, och jag var där och bad om ursäkt. Hela faderullanlej. Jag skrev att jag verkligen ville att vi skulle kunna vara vänner, och att det var det enda som betydde något. Vi började prata igen. Och detta ledde självfallet till att jag började att få hopp igen. Hopp om att det kanske, kanske skulle bli vi igen. Men dessa tankar tog hon snabbt kål på.

Jag fick ett enormt e-mail idag. Ungefär en hel sida dedikerad till att meddela mig att det är över. En gång för alla. ”Så, vi kommer aldrig någonsin att bli tillsammans igen. Jag vill inte, tänker inte och kommer inte att ta dig tillbaka. Det funkade helt enkelt inte mellan oss.”. Och visst, jag kan ta det, men vad jag inte kan ta är skit om att jag var för ”ivrig och omogen”. Det är inte ens relevant utan bara för att få mig att må dåligt.

Så snart hoppet var släckt tog det bara några dagar innan jag var fly förbannad över ett ordval eller en situation igen.

Det går inte att vara vän med ett ex som man fortfarande har känslor för,
men som själv vill ha nån annan. Det GÅR INTE. Nu blockades hon för all framtid (såvida inget mirakel inträffar). Jag tänker inte ta bort blockeringen.

Ni förstår, man blir trött på att bli behandlad som skit efter ett tag. Alla har sin gräns. Allt jag får av henne är personangrepp och skitsnack. Bara minuterna efter jag skickar ett SMS där jag säger att jag saknar henne i ett desperat försök att vara snäll. Man skulle ju i någon sorts bisarr låtsasvärld kunna hoppas på att hon åtminstone skulle kunna ha lite sympati över att jag fortfarande är kär i henne, men nej. Det går ju inte, för då måste hon ju bry sig om nån annan en henne själv för en sekund. Så det går ju inte. Dumma mig att jag tänkte den tanken.

Konversationen gick nånting sånt här:

-Jag har fortfarande känslor för dig.
-Varför?
-Tja, varför har du känslor för honom? Samma sak.
-Jag har känslor för honom för att jag ser en framtid med honom.
-Argh. Min fråga var bara en liknelse, vill inte höra hur bra han är och hur dålig jag är.
-Ställ inte frågor du inte vill veta svaret på, Daniel.

Nåja. Au revoir, C!

Melodramatiskt och bra.

”För all framtid” visade sig vara ganska kort tid. Exakt sex dagar senare tog jag bort blockeringen, och bad patetiskt nog om ytterligare en pardon. Sen skickade jag ett mail till henne. Jag skrev att jag inte kan gå runt och känna såhär längre. Jag var tvungen att ha tillbaka henne! Att det inte spelade någon roll vad hon gjort, eller vad jag gjort. Att jag bara ville vara med henne. Detta gjorde jag trots att jag innerst inne visste att jag inte skulle få något annat svar än ”Daniel… Du vet hur jag känner. Det kommer inte att hända.”

Ändå gjorde jag det. Kanske av ren masochism.

Och självklart fick jag det svar jag förväntade mig. Att loppet var helt kört, och att det inte finns något i denna värld som skulle kunna få henne att ändra sig. Således inleddes försök nummer två att vara vänner, och vi träffades en kväll. Lite casual sådär. Vi såg en film. Åt middag. Och… hånglade.

Var det min manliga dragningskraft som gjorde det omöjligt för henne att motstå mig? Eller var kvinnosläktet helt enkelt något som män omöjligt kunde förstå oss på? Snarare det sistnämnda. Hur som helst, jag förstod ingenting. Var vi ihop nu? Älskade hon mig? Skulle vi skaffa två ungar, en golden retriever, och radhus i Enskede?

Vi skulle ses samma torsdag den veckan, och det var då jag tänkte ta upp allt det här. Men… det blev inte så.

C meddelade mig på torsdagen att hon var tvungen att arbeta på sitt
projekt, och kunde varken laga mat med mig eller sova här. Så hon kom hit, stannade i kanske 10 minuter, hämtade t.o.m maten vi skulle laga. Jag vet att det inte är så, men det kändes verkligen som detta var det slutgiltiga farvälet. Extra trist eftersom hon ska till Åre i en vecka nu. Så jag var ganska sur när hon kom. Hon bad om ursäkt flera gånger, men jag sa bara att det inte var nån fara. Sen när hon gick så blev det en scen där hon sakta öppnade dörren medan jag bara satt på hallsoffan och apatiskt vinkade till med handen.

Tja, det tog väl hela en timme innan jag ångrade mig. Skickade ett SMS där jag skrev att jag inte menade att vara så kall, och att jag vill ha ett riktigt förhållande med henne. Det är ju det jag vill. Det känns inte helt hundra att vara ensam om att ha känslor. Tja, så fick jag inget svar på hela den dagen, så jag antog att hon hade blivit sur av någon anledning. Så då mådde istället jag skit hela den dagen, det var kul. Fan liksom, hör av dig så man vet om du hatar mig eller inte.

Nästa dag när jag såg att jag fortfarande inte fått något så talade jag in ett rätt neutralt meddelande på hennes röstbrevlåda. Hur jag känner och hur jag vill ha det. Kort därefter SMSade hon att ”hon inte är sur men att hon bara inte vet vad hon ska svara”. Dum som jag är fick jag ju hopp av det uttalandet och mådde relativt bra hela dagen, tills jag fick nästa SMS. ”Varför frågar du ens? Nej, jag vill inte. Det vet du, Daniel.”

Tja, jag blev ledsen. Hon blev ledsen över att jag blev ledsen. Vi pratades vid på telefon, bestämde oss för att fortsätta som vi gjort. Det är jävligt destruktivt, men vad ska man göra när man vill ha henne nära?

Två dagar gick, sen fick jag ett telefonsamtal. Det var hon. Hon sa att hon hade en dum fråga, och frågade sedan om jag ville vara hennes pojkvän. Trots allt detta velande fram och tillbaka, och dessa uttalat icke-existerande känslor för mig, så gjorde jag glädjeskutt där hemma i pojkrummet. Datumet var 28 Februari, och jag och C var tillsammans igen.

Men säg den lycka som varar för evigt. Snart var det åter igen trubbel i paradiset.

Pratade just med C som ni kanske kan ana.

Hon hade pratat med en kompis hon inte sett på länge, och jag minns inte hur men på något sätt fick jag veta att hon inte har sagt till någon att hon och jag är tillsammans igen. Inte ens sin familj. INGEN vet.

Hon vill ju aldrig nånting. Jag säger att jag vill träffa hennes kompisar, men hon bara byter samtalsämne. Kommer jag verkligen vara så kortvarig? Bland det värsta jag vet är att inte få samma möjligheter som andra, och så känner jag nu. Exet fick träffa alla kompisar, HON ville att de skulle träffa honom, men jag får inte ens när jag själv vill. Ibland känns det bara som att hon skäms för mig.

Då, mina vänner, började Daniel Werner att dra i trådar han inte skulle dra i. Trycka på knappar han inte skulle trycka på. Jag ville göra vårt så kallade förhållande till något större än det var, och det ville inte hon. Så nästa dag möttes jag av ett SMS där hon skrev att vi inte borde ses på tag.

Det accepterade dock inte jag. På sedvanligt manér började jag att tjata om hur gärna jag ville träffas. Vi sågs redan nästa dag.

Det gick vägen trots allt.

Hon ringde mig på förmiddagen och sa att hon gärna ville att jag skulle komma ändå, om jag ville. Och det var klart som korvspad att jag ville. Dock kändes det som att hon fortfarande var sur, men de känslorna slogs bort rätt snabbt så fort jag träffade henne. Allt var jättemysigt, vi sov båda i hennes 90cm säng. Fruktansvärd nackspärr, men vad gör man inte för kärleken?

Jättefint tänker ni, nu är Daniel glad som en speleman. Men icke. Sällan har jag fått så mycket skäll som dessa ~20 timmar. Jag väger för lite, jag äter för lite, jag klär mig för dåligt, jag är för velig, jag är för feg för att jag inte vill visa min penis för henne, jag kan inte skära ost, jag kan inte sköta kondomer rätt, jag är för feminin. Blablablablablablabla, jag KAN INTE göra rätt! Klagaklagaklagaklaga. Hela tiden. För att inte nämna att hon retas med mig på diverse sätt som skadar min manlighet. Skulle jag säga att hon var tjock så skulle det ta hus i helvete. Tur att jag inte tycker det, så jag behöver inte ljuga. Men hon kan förolämpa mig minsann. Det går så bra så…

Sedan hände något oerhört märkligt. Något som fick mig att inse att det här förhållandet verkligen var slut på riktigt.

Vi låg i hennes säng och myste, sådär som par i allmänhet gör. Hon låg till vänster i sängen, och jag låg med ryggen mot elementet och skedade henne. Allt var tyst och mörkt, förutom… tårar. Hon började plötsligt att gråta. Jag förstod direkt var skon klämde. ”Saknar du honom?” frågade jag försiktigt, och hon nickade. Jag bara tog allting. Svalde det, utan någon som helst självrespekt. Jag höll om henne, och tröstade henne medan hon tänkte på en annan kille. Men inom mig kände jag hur fel allting var.

På morgonen åkte jag hem, och satt tyst hela vägen. Jag tittade ut genom tunnelbanefönstret, och bara visste att det var över. När jag kom hem svarade jag inte telefonen. När vi väl pratades vid så kom vi överens om att vi inte kan vara tillsammans något mer. Jag insåg att jag bara ödslade min tid, och gick så sakteliga vidare med mitt liv.

2 kommentarer

  1. Hittade nyss hit (genom att du kommenterade Alex Schulmans blogg) och jag ÄLSKAR det du skriver! Älskar det! Vill ha mer mer mer. Du är sjukt bra!

    • Daniel Svara

      Äsch, den här gamla trasan… *rodnar och skrapar i marken med ena foten*

      (Med det menar jag – tack! :D)

Skriv ett par väl valda ord vettja!